Läs mer om mig här.
I en tid då vi kollektivt omförhandlar vad samtycke och hälsosamma relationer är, kom fjolårets Oscarsnominerade filmatisering av André Acimans roman från 2007, "Call me by your name", helt rätt i tiden. Boken – som nu kommer ut på svenska – är full av det outtalade, blickar, längtan. Alla de där små stegen som skapar spänning och det som jag tror är nyckeln, till sex efter #metoo-frågan: intimitet.
När målaren Emma Reyes dog 84 år gammal 2003 var hon inte särskilt känd för den bredare publiken. Hon hade då bott länge i Europa, framför allt i Frankrike, efter att ha flytt sin fattiga barndom i Colombia, och förde ett aktivt socialt liv bland andra latinamerikanska konstnärer. Efter att ha hört henne berätta ofta otroliga historier om sin uppväxt bad kritikern Germán Arciniegas Reyes att skriva brev till honom, för att hjälpa henne att få ner allt på papper.
Underhållningsfaktorn är hög i Hanne-Vibeke Holsts nya thriller. Och på vägen lär vi oss mycket om det storpolitiska spelet när svåra frågor ställs på sin spets. Vem ska räddas när "Spanska sjukan 2.0" skördar offer över hela världen – våra barn eller deras?
Det kvittar vad vi tycker om porr, faktum är att det är genom nätporr som dagens unga får sin sexualundervisning idag. Ett klick och en nioåring får se avancerad hardcore-sex med slag, spottloskor och kvinnor som kallas hora.
Bland övervintrade hippies isolerar Turtles våldsamma sadistiska pappa sin tonåring för att hjärntvätta och lura in henne i en incestuös relation. Tills omvärlden tränger sig på i form av två pojkar från övre medelklassen. Ida Therén har sträckläst "en helt extrem roman".
“"Alla vill bli kända. Tills de blivit det. Då vill de inte längre. Det var inte vad de tänkt sig. […] Du är den av gudarna utvalde. I likhet med järnålderns fiskarkungar kan du när som helst offras. […] Ditt fall renar samhället. Det måste upprepas med jämna mellanrum fast med olika offer."
När det är som bäst känns det som att någon stoppat ner Sture Dahlström, svenska Mad, en uppfräschad Hasse och Tage, en bibelstudent och en nördig mellanstadiekille som gillar dinosaurier i en mixer.”
Häromdagen stod det i nyheterna, att var fjärde tjej i högstadiet känner sig mobbad. Var fjärde! Varför behandlar vi varandra såhär? Det är sorgligt, särskilt med tanke på att de flesta som mobbar också själva mår dåligt. Vad håller vuxenvärlden på med egentligen? Bästis-kulten är livsfarlig. Varför uppmuntrar vi till en utanförskaps-kultur?
“Jag är tårögd nästan hela första halvan av Aleksa Lundbergs memoarer “Bögtjejen". En hel uppväxt av mobbning, våld och en omgivning som inte alls vill eller kan visa förståelse och medkänsla, destilleras till korta, kärnfulla meningar. Varenda ord känns som om det slitits ur hjärtat, genom en öppen hals och ut på pappret. “
Nathacha Appanahs prisbelönta roman ”Våldets vändkrets” behandlar i romanens form den sköra gränsen mellan att vara inne i samhället och utanför, att vara medborgare eller illegal.
Jag intervjuades om healing och vad “moderna häxor” handlar om, av Rebecka Åhlund i Damernas Värld.
De senaste åren har diskussionen kring alkoholens inflytande i samhället fått ny luft, i takt med att särskilt kvinnors drickande har ökat radikalt. En av dem som pratar om drickandets baksidor – trots risken att stämplas som en torr förbudsivrare – är den unga amerikanska författaren Leslie Jamison. Hon är cool nog att inte verka präktig.
Den här sommaren har mitt livs största dröm blivit sann. Den historiska romanen som jag arbetat med i åtta år har blivit antagen, av ett stort förlag. "Hur känns det?" frågar alla när jag berättar, men det enda ärliga svaret jag kan ge är varken eufori eller förvåning utan: lättnad.
Hur har man en egen uppfattning om känsliga ämnen, utan att stöta någon? Det är något jag funderar mycket över, eftersom mitt jobb är att uttrycka tankar och åsikter om saker, som inte sällan är kontroversiella.
Jag tror att vi alla har något sådant som vi är väldigt bra på, och som kan inspirera och lyfta andra människor när vi gör det. Ofta tror jag att många av oss - i alla fall har jag tänkt så - tror att vi gör andra en tjänst om vi gör oss mindre, trycker ner oss själva och inte upptar deras plats.
Att visa känslor är sällan särskilt accepterat, i alla fall inte i Sverige.
Pratar man med män så verkar det vara ännu svårare för dem, att finna utrymmen där det är okej eller ens göra det när de är ensamma.
Ofta pratas det om att det politiska klimatet är hårt. Vad innebär det, egentligen, att något är hårt?
Att våga mjukna. Du vet känslan när du berörs på djupet, som en mjukhet i hjärtat – jämför den med känslan av stress och av att bita ihop när du ser en hemlös som ber om pengar. Mjukheten är omtanke, ömhet, skörhet och riktig närhet, att man tillåter sig att känna med hjärtat och inte ständigt kämpa emot med hjärnan.
”Jag ville inte att han skulle pussa mig. Säg till honom mamma!” Vi vuxna skruvade på oss. Skulle vi behöva störa ordningen och behöva säga till en vuxen man om en sådan småsak. Det vore ju pinsamt, tyckte vi. Men så insåg jag att det här var som ett test, för min dotters förtroende för mig.
“Semestervänlig och lite kort – men den får in en hel del mellan pärmarna. Lena Ackebos nya roman handlar om snälla Mona som aldrig har satt upp gränser mot omvärlden. En kärleksaffär får henne att tänka lite mer på sig själv – med omvälvande konsekvenser.”
“Hennes debut ”Jaga vatten” är en välskriven, minimalistisk uppväxtskildring om att hitta sig själv som ung kvinna, i ett samhälle där ens sexualitet är en valuta att utbyta med omvärlden.”
“På samma sätt som vi borstar tänderna eller går på toa och torkar oss måste vi rensa vår hjärna. Meditation är som att hälla sina tankar genom ett filter, där de stora klumpiga bitarna som jobb eller gamla saker som vi inte har tagit tag i ordentligt blir filtrerade”, säger Sah D’Simone.
