Krönika: Vad gör man när ens högsta dröm blir sann? (Jönköpings-Posten 20 sept 2018)
Den här sommaren har mitt livs största dröm blivit sann. Den historiska romanen som jag arbetat med i åtta år har blivit antagen, av ett stort förlag.
"Hur känns det?" frågar alla när jag berättar, men det enda ärliga svaret jag kan ge är varken eufori eller förvåning utan: lättnad.
Vad gör man, när ens drömmar plötsligt slår in?
En sak jag har insett i takt med att jag blivit äldre är att folk faktiskt inte särskilt ofta vill ha de där grejerna de säger att de vill ha. De kanske påstår att de önskar sig framgång i sina jobb, mycket pengar, en fin bil, stort hus och en relation med en själsfrände. Men vad händer när det där jobbmöjligheten eller den där människan plötsligt står där framför oss? Många backar, eller hittar på en ursäkt för att slippa möta det där stora, med allt. Allt det innebär. Förändring är alltid läskigt, eftersom det tvingar oss att släppa taget om något annat för att ge plats till det nya, större. Och många vill inte släppa taget om det bekanta och trygga. Innerst inne tror jag också att många av oss blockerar oss själva genom känslan att vi inte riktigt är värda det där vi drömmer om. Vi tycker inte vi förtjänar framgång, komplimanger eller att bli älskade på djupet. Det är en sak att säga att man vill ha något, och en hel annan att faktiskt vilja ha det.
Ofta blockerar vi oss själva genom att inte slutföra projekt, eller att hitta en ursäkt varför vi inte kan göra det stora, läskiga — och alldeles, alldeles underbara. Inte av rädsla för att misslyckas utan tvärt om, för att lyckas. För bortom drömmen finns okänt territorium. Ett där vi måste växa och ta mer ansvar. Där vi inte längre kan vara trygga och hålla oss små.
Livet fortsätter även efter att ett enormt steg klarats av. Lite som ett tv-spel där det kommer en ny bana direkt när du klarat av den förra — men nu på en mer avancerad nivå. Det är så lätt att hamna i tanken "om bara det där jag drömmer om händer, då så löser sig allt". Men så kommer det alltid nya besvär. Eller, för att se det mer positivt: utmaningar för att hjälpa oss växa och utvecklas. Det som jag för övrigt tror är meningen med livet.
Nu sitter jag här och drömmen som jag har burit på sedan förskoleåldern har gått i uppfyllelse. Nästa år släpps min debutroman. Och allt jag kan tänka på är: jag måste köpa en ny säng, betala räkningar, tänk om jag nån gång skulle träffa en man jag gillar. Och så går den där himla vattenkokaren sönder och jag får inte glömma att hämta ut det där paketet.
Livet fortsätter. Det är bara att hugga tag i disken. Men samtidigt, när jag står där i skummet känner jag ändå: lättnad.
