Krönika: Om att prata om känsliga ämnen och att amma länge (Jönköpings-posten, mars 2018)
En kompis skrev på Facebook att hon inte flugit på fem år, för miljöns skull. Jag kunde ana att det fanns en frustration som låg under texten, över alla andra som flyger och far helt utan att tänka på de miljömässiga konsekvenserna. Jag tog ett djupt andetag, och skrev att jag tyckte att det var ett bra och klokt val. Det krävde att jag släppte mina ego-känslor av att bli attackerad, för hon vet att jag flyger mycket. Jag har bott utomlands största delen av mitt vuxna liv, för nuvarande i USA.
Men jag kan både tycka att det är bra att inte flyga, och välja annorlunda för mig själv. Jag har gjort bedömningen att för mig är det att leva såhär som får mig att må bra, och det gör därmed att jag får energi att vara en bättre och mer positiv människa, och kunna uträtta bättre saker för världen. Precis som vissa mår bra av att åka skidor, vandra i fjällen eller att spela fotboll, så finns det inget som får mig att känna mig mer fri än att promenera på min gata i Brooklyn.
Hur har man en egen uppfattning om känsliga ämnen, utan att stöta någon? Det är något jag funderar mycket över, eftersom mitt jobb är att uttrycka tankar och åsikter om saker, som inte sällan är kontroversiella. Som det jag skrivit mycket om: föräldraskap och vad det är att vara man och kvinna, på djupet. Ett exempel är det jag skrivit om fulltidsamning. Jag har själv valt att amma betydligt längre än den svenska normen. Människodjurets biologiska amningslängd – alltså så länge människan är ”byggd” för att amma som stöd vid sidan av annan mat – tros vara 2,5-7 år, av de antropologer som forskat i ämnet. Men nu för tiden finns det ju massa bra alternativ, så den som inte vill amma så länge eller inte alls, behöver ju inte det och barnet kan må lika bra oavsett. Men för den som trivs med amningen kan det ju vara skönt att veta, att det inte är något konstigt att fortsätta längre än vad som anses ”normalt” i Sverige.
Jag brinner verkligen för att berätta om det här, eftersom jag har sett så många kvinnor känna sig tvingade att sluta amma tidigare än de och barnet vill, bara för att omgivningen har åsikter som inte handlar om fakta, utan om fördomar. Jag drömmer om att kvinnor ska får leva som de vill – som i det här exemplet: amma inte alls eller länge – och känna att de duger som de är. Inte att alla måste göra samma val som jag gjort personligen.
Med det sagt, så tror jag att de flesta som verkligen är engagerade i ett ämne kan känna igen känslan av att vilja pracka på andra ens åsikt, att tycka att de är korkade som inte förstår det man själv tyckt sig begripa. Det tror jag är livsfarligt. För när man vill hjälpa människor tror jag det bästa sättet är att inspirera andra genom att känna en trygghet i sina egna beslut. Helt enkelt att stå upp för den man är. Som när min kompis säger att hon valt att inte flyga. Även om jag inte kommer göra som henne, så ger det mig och andra en tankeställare, och det blir en inspiration. Som i: Kan hon avstå helt, kanske jag kan minska lite. Eller som i faktum att jag är öppen med att jag är en ”knäppis” som ammar i flera år.
Alla kommer nog inte göra som jag, men det kanske kan hjälpa några att stå emot pressen att sluta för att svärmor tycker det är dags, om de själva skulle vilja avvakta någon månad till. Att stå upp för den man är ger som ett lugn till andra, för de vet var de har en. Den som försöker göra alla nöjda, vet man ju inte alls var man har.
Det här är bara ett av många exempel, eftersom jag tagit många beslut i livet som gått mot omgivningens norm. Till exempel har jag varit vegetarian sen högstadiet, jag tror på något högre och jag sysslar med esoteriska saker som ofta ses på med misstänksamhet. Men jag försöker inte längre övertyga någon annan om hur de ska leva sitt liv. Jag tror inte man kan väcka någon ur vad de programmerats att tycka och göra, om de inte själva är redo. Det man kan göra är att inspirera, och på ett positivt sätt visa att det finns andra sätt att leva sitt liv, än så som alla andra gör. Genom att respektera mig själv, så respekterar jag också andra.
Jag är inte här för att göra andra nöjda, eller för att övertala någon att ändra sig. Jag är här för att vara sann mot mig själv.
