Krönika: Att hitta sitt kall i livet (Jönköpings-Posten, 072918)
Nyligen var jag på mitt livs första ansiktsbehandling. Jag har nog alltid tyckt att det var lite fånigt och ytligt med sådan lyx, och inte riktigt fattat varför så många kvinnor i min ålder kastar pengar på sådant. Men jag tänker inte hymla: jag älskade det.
Jag kände mig så fin och glad och full av energi efteråt, efter att jag unnat mig själv något jag verkligen njöt av. Och så sa min hudterapeut något som fick mig att verkligen tänka till. Hon berättade att många kommer till henne med låg självkänsla, i hopp om något lättillgängligt som kan ge snabba resultat och ska få en att må lite bättre i sin egen kropp – lite som att det brukar pigga upp att gå till frisören och känna sig fin i håret. En ”quick fix” visserligen, som egentligen inte löser ens problem, men något alla kan göra även om de inte orkar träna tre dagar i veckan.
Det hon märker är att när klienter börjar intressera sig mer för att ta hand om sin hud börjar de också inse hur kosten påverkar huden. Det i sin tur innebär ibland att de börjar äta nyttigare och plötsligt påverkar det hur de mår eller figuren på ett sätt som de gillar och de trivs bättre med hela kroppen. Då kanske de blir sugna på att skaffa nya kläder som de känner sig fina i och det i sin tur gör att de vågar ta sig ut mer och söka nytt jobb, börja träffa killar eller för den delen, lämna en dålig relation för deras självförtroende är lite starkare.
Små förändringar kan faktiskt, på sätt och vis, vara början på att ändra hela livet. Hon älskade verkligen sitt jobb - och det kändes som att det var hennes kall i livet. Att hjälpa människor att må lite bättre, på just hennes egna sätt.
Jag tror att vi alla har något sådant som vi är väldigt bra på, och som kan inspirera och lyfta andra människor när vi gör det. Ofta tror jag att många av oss - i alla fall har jag tänkt så - tror att vi gör andra en tjänst om vi gör oss mindre, trycker ner oss själva och inte upptar deras plats. Och så går vi runt och tjurar lite passivt aggressivt, för att vi inte får göra de där sakerna vi vill göra.
Nu tror jag inte det längre. Nu tror jag att om jag lyser så starkt som bara jag kan, kan jag inspirera andra att göra just sin grej. Att ge andra tillåtelse genom att bara själv vara den jag är, för andra att lysa just det där ljuset som finns unikt i dem.
Vi har alla ett liv, en möjlighet att skriva en historia. Om hur vi kan göra världen lite, lite bättre genom en positiv förändring, som inte skadar någon. Vad är, så att säga, ditt kall i livet? Hur kan du lysa upp världen med det unika i just ditt ljus?
Vad kan just du göra bra, vad känns otroligt lätt och inspirerat – och vad kommer andra till dig och ber dig om?
Det kanske kan vara att snickra, designa eller svara på relationsråd. Antagligen är glädjen i att göra just det en ledtråd till just ditt kall. När vi väl har hittat det där som gör allt så enkelt och roligt så känns inte världen lika överväldigande längre. Vi vet att vi gör något bra, bara genom att följa det där kallet. Jag menar inte att du ska checka ut från att vara pappa och bara spela World of Warcraft för att det är kul. Men kanske finns det några saker som just du kan erbjuda för att göra världen lite bättre, som är roliga men också gynnar fler än bara en själv.
För mig är det att skriva texter som den här, om själen och att vara en helt okej medmänniska. Kanske kan jag inspirera eller stärka i alla fall någon. Någon annans kall kanske är att hjälpa andra att känna sig vackra och omhändertagna, så att de får en extra boost och vågar ta för sig mer i världen.
Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. Och följer vi vårt kall tror jag att det blir lite, lite lättare.
