Krönika: Bästis-kalendern är en usel idé (Jönköpings-Posten 21 okt 2018)
I dagarna delas en grej som kallas “bästis-kalendern” ut till 110 000 svenska skolbarn. Där ska ens “bästis” ska fylla i information om en. Jag tycker det är en usel ide. För vad händer med alla barn som får den här boken och som inte har någon att kalla sin bästa vän? Många barn har inte ens en enda riktig kompis. Vilken tortyr att då skamset behöva fråga någon, som kanske till och med retar och mobbar en, om de kan fylla i ens “bästis-kalender”.
Häromdagen stod det i nyheterna, att var fjärde tjej i högstadiet känner sig mobbad. Var fjärde! Varför behandlar vi varandra såhär? Det är sorgligt, särskilt med tanke på att de flesta som mobbar också själva mår dåligt. Vad håller vuxenvärlden på med egentligen? Bästis-kulten är livsfarlig. Varför uppmuntrar vi till en utanförskaps-kultur?
Ämnet är extra aktuellt för mig, eftersom mitt barn nyligen kämpat med att komma in i sin nya klass. Jag hade ingen aning om att det skulle kännas såhär jobbigt för mig som förälder och upplevelsen har verkligen varit lärorik. Den har också dragit upp gamla sår från min egen barndom, då när jag kände mig annorlunda och utanför.
Det hela ger en stark känsla av maktlöshet. Jag kan ju inte tvinga barn till att leka med varandra, eller få föräldrar till retstickor att ändra sin föräldrastil. Personligen är jag övertygad om att barn är snälla och beter sig bra om de bara kan och får rätt förutsättningar – så någonstans på vägen har mobbare fått lära sig att det enda sättet att få bekräftelse och uppmärksamhet, att känna sig sedd, är genom att vara elak mot andra. Så hemskt, för alla inblandade.
Jag har tänkt mycket på den här bästisnormen och hur viktigt det är att lära barn redan tidigt att det är okej att vara många i grupp, att dela med sig och att “leka tre”.
Jag minns när jag satt där med en bebis och folk sa till mig att “små barn ger små problem, stora barn ger stora problem”. Jag trodde dem inte, skakade på huvudet och tyckte att det var korkat. Med ett litet barn är man ju ansvarig för hela dess överlevnad! Hur kunde något vara svårare? Men nu har jag fått mig en “reality check”. Komplexiteten i utmaningarna ökar i takt med att mitt barn blir äldre, vilket ställer helt andra krav på mig, som förälder och vuxen människa.
För mig är vänskap något vackert och väldigt viktigt. Jag hade inte så många nära vänner förrän jag var i slutet av tjugoårsåldern. Idag, fem år senare, har jag väldigt många som jag har äran att kalla mina nära vänner, sådana som verkligen vill mitt allra bästa och aldrig skulle vara avundsjuka eller prata illa om mig bakom ryggen. Jag värderar deras vänskap oerhört högt.
Jag har äntligen hittat mitt sammanhang. Människorna som fattar mig och uppskattar mig. Efter att ha känt mig annorlunda hela livet är det inget jag tar för givet. Jag är inte som alla andra och jag lever inte mitt liv precis som det förväntas, men nu vet jag att det finns personer som uppskattar det.
Det jag vill säga till alla unga som kämpar med att hitta sin plats i ett system som begränsar en, där alla ska vara likadana och bara vissa egenskaper värderas: Det är inte dig det är fel på. Om alla var likadana skulle vi aldrig komma på några nya idéer eller uppfinningar. Om ingen ifrågasätter hur saker är, hur ska de då kunna förändras?
Förr eller senare hittar vi vänner som fattar och gillar oss. Det gäller bara att inte låta världen bryta ner ens självkänsla innan den magin uppstår. Som min vän Donnalynn brukar säga: en unik snöflinga smälter om den kommer in i värmen. Visst är det varmare inne vid brasan med alla andra, men en snöflinga kan inte överleva där. Och vem vet. Förr eller senare kommer det kanske mer snö, där ute.
Ida Therén
