Krönika: Det hårda debattklimatet (Jönköpings-Posten juni 2018)

Ofta pratas det om att det politiska klimatet är hårt. Vad innebär det, egentligen, att något är hårt?

Att våga mjukna. Du vet känslan när du berörs på djupet, som en mjukhet i hjärtat – jämför den med känslan av stress och av att bita ihop när du ser en hemlös som ber om pengar. Mjukheten är omtanke, ömhet, skörhet och riktig närhet, att man tillåter sig att känna med hjärtat och inte ständigt kämpa emot med hjärnan.

I arketyperna, alltså de schablonartade sinnebilderna för det maskulina och feminina, brukar man prata om det maskulina som handlingskraftigt, logikbaserat, representerande kamp och aggression, medan det feminina representerar det omhändertagande, intuitiva och meditativa, mottagande och mjuka.

Vi har båda delar i individuellt anpassade proportioner i oss, men det är egentligen bara en av delarna som värderas i vårt samhälle. Vi förväntas alla bara leva med tyngdpunkten i vår maskulina sida. Kollar på man på forskningsstudier är nästan alla svenskar stressade och överväldigade av arbete, press och krav, från omgivningen och även från sig själva, med en dröm om perfektion – vad det nu är. Allt handlar om att göra en massa saker, men aldrig låta sig bara vara. Det innebär att vi ständigt måste vara i vår, så att säga, manliga energi, men aldrig tillåts att bara vila i oss själva och vara de imperfekt perfekta komplexa individer som vi är. Människor som har behov av stillhet och meditativ reflektion, lika mycket som agerande och hets. Men den balansen saknas ofta i vårt samhälle.

Jag tror inte att vi orkar leva hela livet i den där sortens sinnestillstånd, särskilt inte de av oss som identifierar oss mer med feminin energi. Jag tror att många av oss längtar efter att få bry oss om andra människor, att se en väl omhändertagen ”moder jord”, känna kärlek och leenden från andra människor. Ändå lever vi sällan så. Vårt medvetna säger en sak – det är svårt och hårt där ute – medan det undermedvetna längtar efter något varmt och mjukt.

Därför tror jag att när det gemensamma kollektiva medvetandet bara handlar om en sorts ”maskulin” energi kommer det feminina poppa upp på andra håll, som luft som läcker ur en ballong. Du kan pumpa den mer och mer, men förr eller senare spricker det. Man skulle säga: Det feminina med all sin mjukhet finns i vårt kollektiva undermedvetna.

Och här kommer jag till min poäng, angående debattklimatet. Jag är övertygad om att många av oss längtar efter att vara mer mjuka. Om fler vågade agera efter mjukheten i hjärtat och känna en empati med den de diskuterar med, så tror jag inte att debattklimatet behövde vara så hårt. Om man inte såg andra utifrån sin rädsla, utan från kärleken i en, den som önskar att se andra människor må bra. Jag tror att alla mår bättre av att vara omgivna av glada människor, istället för sura miner. Ingen vill leva i ständig rädsla eller i känslan av att vara under hot.

”Mjukheten” kan synas i hur vi möter andra människor i vardagen, om vi ger ett leende till en kassörska i mataffären, och hur vi debatterar – från Facebooktrådar till riksdagen. Att minnas att bakom varje person som uttrycker sig finns en person full av sorg, skam och ångest. En person som kanske uttalar sig från en punkt där rädsla dominerar varenda blodåder i kroppen. Med det menar jag inte att man plötsligt ska gulla med dem som vill skada andra människor, men ibland är faktiskt lite mer kärlek – och i alla fall mjukhet – lösningen.

IDA THERÉN

PUBLICERAT I JÖNKÖPINGS-POSTEN/HALLPRESSEN 17 JUNI 2018 (LÄNK)