Många av oss längtar tillbaka till de få valens trygghet. Men för alla som inte passade in i den heterosexuella, vita, tillrättalagda "Vänner"-världen. Där kanske nostalgin inte känns lika påfallande.
Läs mer om mig här.
All in KRÖNIKA
Många av oss längtar tillbaka till de få valens trygghet. Men för alla som inte passade in i den heterosexuella, vita, tillrättalagda "Vänner"-världen. Där kanske nostalgin inte känns lika påfallande.
Det är inte bara handväskor, smink eller kläder som kan bli som ”ombloggade” att de plötsligt tar slut i butikerna.
Ida Therén ser en bokläsartrend som bottnar i att Hollywoodkändisar gör läsning coolt för en bred publik.
Låter jag mig själv gå ner på ett förskolebarns – eller kanske till och med en tonårings – nivå. Ja då kanske det bara tar ännu längre tid innan vi kommer iväg, med den extra bieffekten att jag blir helt utmattad av all ilska som far genom kroppen. Och vem orkar promenera då. För att citera den amerikanska psykologen och läraren Ram Dass: ”I slutändan skulle jag hellre vilja vara fri och kär (in love) än att ha rätt”.
När jag känner mig orolig och rädd brukar jag försöka komma tillbaka till nuet och tänka på min dotter, hon som betyder mest för mig. Ärligt talat tror jag att hon kommer att minnas den här tiden som en fin period. Hon gillar inte att gå i skolan och vill helst vara hemma med mig. Och nu får hon vara det. Hon leker, läser och har olika projekt med sina gosedjur. Mycket roligare än att stå på led och få instruktioner av en lärare, tycker hon. Så jag försöker vila i det, när oron dyker fram.
Själv behöver jag arbeta i olika tempon, beroende på var i månadens hormonnivåer jag befinner mig: ibland har jag mycket energi, andra dagar vill jag helst ligga hemma och vila. För att prestera på topp behöver jag också vara i kontakt med mina känslor och min intuition. Det går inte bara köra på med logiken och hjärnan eller att använda adrenalin som bränsle, som en ”supermänniska”.Att meditera och umgås med andra kvinnor är lika viktigt för min effektivitet som att bara köra på, att tävla och vinna, allt det som anses bra i ett mansfokuserat samhälle.
Om man kommer in i småpratet och ser det för vad det är: ett socialt lim och ett sätt att göra någon annans dag lite mindre ensam, lite mindre isolerad och tråkig. Då är de där små gnistrande konversationerna som lyser upp vardagens gråhet något riktigt vackert, tycker jag. Du finns och jag finns. Och jag ser människan i dig.
Jag har några goda vänner som är flera decennier äldre än mig och som redan har gått genom klimakteriet. De inspirerar mig ständigt med sin attityd. Det händer något magiskt med många kvinnor när de har passerat klimakteriet: de slutar bry sig lika mycket om vad folk tycker. Och då händer något fantastiskt. Plötsligt blommar de ut, lämnar otillfredsställande kärleks- eller vänskapsrelationer och bestämmer sig för att resa eller kanske flytta. De struntar i allt det som begränsade dem tidigare.
Jag har alltid levt mitt liv lite som jag själv vill det, inte så som det förväntas av samhället. Det var ingen SYO-konsulent som sa åt mig att satsa på att jobba som frilansskribent, försöka skriva romaner och bo utomlands. Särskilt inte med ett litet barn. Men jag är väldigt lycklig med mitt liv. Jag har nästan ingen trygghet, men jag trivs med att leva i flödet och lyssna på min intuition, och hittills har saker löst sig även om det varit nära ögat många gånger.
I veckan recenserade jag den nya amerikanska antologin om våldtäkt, med den feministiska ikonen Roxane Gay som redaktör. Jag var så mallig när metoo-debatten först började, eftersom jag tänkte att jag hade haft tur som inte blivit utsatt för sexuellt våld och övergrepp. Sedan började minnen komma fram.
Att känna sig sedd av andra människor tror jag är ett grundläggande mänskligt behov. Att känna sig delaktig, att få ens själva existens bekräftad. Och det är därför jag verkligen gillar den här utvecklingen, med alla caféer. Ibland är det inte svårare, än genom att mötas över en varm dryck för att känna sig lite mindre ensam i världen.
Det kvittar vad vi tycker om porr, faktum är att det är genom nätporr som dagens unga får sin sexualundervisning idag. Ett klick och en nioåring får se avancerad hardcore-sex med slag, spottloskor och kvinnor som kallas hora.
Den här sommaren har mitt livs största dröm blivit sann. Den historiska romanen som jag arbetat med i åtta år har blivit antagen, av ett stort förlag. "Hur känns det?" frågar alla när jag berättar, men det enda ärliga svaret jag kan ge är varken eufori eller förvåning utan: lättnad.
Hur har man en egen uppfattning om känsliga ämnen, utan att stöta någon? Det är något jag funderar mycket över, eftersom mitt jobb är att uttrycka tankar och åsikter om saker, som inte sällan är kontroversiella.
Jag tror att vi alla har något sådant som vi är väldigt bra på, och som kan inspirera och lyfta andra människor när vi gör det. Ofta tror jag att många av oss - i alla fall har jag tänkt så - tror att vi gör andra en tjänst om vi gör oss mindre, trycker ner oss själva och inte upptar deras plats.
Att visa känslor är sällan särskilt accepterat, i alla fall inte i Sverige.
Pratar man med män så verkar det vara ännu svårare för dem, att finna utrymmen där det är okej eller ens göra det när de är ensamma.
Ofta pratas det om att det politiska klimatet är hårt. Vad innebär det, egentligen, att något är hårt?
Att våga mjukna. Du vet känslan när du berörs på djupet, som en mjukhet i hjärtat – jämför den med känslan av stress och av att bita ihop när du ser en hemlös som ber om pengar. Mjukheten är omtanke, ömhet, skörhet och riktig närhet, att man tillåter sig att känna med hjärtat och inte ständigt kämpa emot med hjärnan.
Mors dag kan vara en fin dag, men också en dag full av jobbiga känslor. Jag tänker på alla som har haft en dålig relation till sin mamma, på dem vars mor har gått bort eller dem som aldrig haft någon. De som inte är mödrar trots att de skulle vilja.
Vi som är privilegierade måste börja vänja sig att inte alltid sitta i framsätet, och automatiskt få fördelar för exempelvis vår ljusare hudfärg. Att vissa får mer plats innebär också att andra måste dela med sig. Det går inte att säga att man är emot orättvisor och samtidigt förvänta sig att man ska få en bättre behandling som vit, eller att ens utseende automatiskt ska uppfattas som vackrare och ens kultur som bättre.
En krönika jag skrev för sajten Familjeliv (där jag var krönikör månadsvis under 2016-2017) är med i en lärobok för nybörjare i svenska språket.