Sharing my personal experience of lockdown in Los Angeles - and the psychological effects, in an essay for German daily newspaper die Welt. In print and online.
Läs mer om mig här.
All in ESSÄ
Sharing my personal experience of lockdown in Los Angeles - and the psychological effects, in an essay for German daily newspaper die Welt. In print and online.
Det är inte bara handväskor, smink eller kläder som kan bli som ”ombloggade” att de plötsligt tar slut i butikerna.
Ida Therén ser en bokläsartrend som bottnar i att Hollywoodkändisar gör läsning coolt för en bred publik.
Hur blir ett judiskt heteropar ägare av en porrbutik för homosexuella män?
Ida Theren har sett en ömsint dokumentär om familjerelationer, fördomar och om människors komplexitet, som passar även för den som aldrig skulle läsa en tidning som heter ”Handjobs”.
“ETC bad filmkritikern Ida Therén ge en guidad tur till hur lesbiska och transpersoner tar ny plats i Hollywoods produktioner – och hur det hela började.”
Morrison har varit en stor inspiration för flera generationer av amerikanska skönlitterära författare, inte minst inom den afroamerikanska kulturen där hon agerat mentor och lärare för många i dag välkända namn. Att föra vidare ett arv var en viktig handling för Morrison, som såg det som en del av sitt uppdrag att – för någon som lyckats inom sitt konstnärskap – kunna dela med sig av sin kunskap och hjälpa andra. ”Minns bara att ditt riktiga jobb är att om du är fri, måste du befria någon annan. Om du har lite makt är ditt uppdrag att stärka någon annan”,
Jag har alltid levt mitt liv lite som jag själv vill det, inte så som det förväntas av samhället. Det var ingen SYO-konsulent som sa åt mig att satsa på att jobba som frilansskribent, försöka skriva romaner och bo utomlands. Särskilt inte med ett litet barn. Men jag är väldigt lycklig med mitt liv. Jag har nästan ingen trygghet, men jag trivs med att leva i flödet och lyssna på min intuition, och hittills har saker löst sig även om det varit nära ögat många gånger.
Mors dag kan vara en fin dag, men också en dag full av jobbiga känslor. Jag tänker på alla som har haft en dålig relation till sin mamma, på dem vars mor har gått bort eller dem som aldrig haft någon. De som inte är mödrar trots att de skulle vilja.
Vi som är privilegierade måste börja vänja sig att inte alltid sitta i framsätet, och automatiskt få fördelar för exempelvis vår ljusare hudfärg. Att vissa får mer plats innebär också att andra måste dela med sig. Det går inte att säga att man är emot orättvisor och samtidigt förvänta sig att man ska få en bättre behandling som vit, eller att ens utseende automatiskt ska uppfattas som vackrare och ens kultur som bättre.
Det snabba, lättillgängliga textmeddelandet passar utmärkt för hjärnor vana vid smartphone-kickar. Ett abstrakt verk tar mer tid att undersöka och ta in ordentligt. Frågan är då, om det vi ser är ett slags memifiering av konsten.
Jag har skrivit en text om hur det är en myt, att bara en kvinna kan lyckas. Och hur det gynnar även en själv, när kvinnor i ens närhet får framgång. Ett annat sätt att se på saker, än tävlan och dominans.
Barns trots, är början på en revolution. Deras nej, är ett språk vi som vuxna för länge sedan glömt, tryckt undan. För är det inte så, att de flesta av oss har väldigt svårt att säga nej. I alla fall till alla andra. Till oss själva säger vi nej hela tiden. Ler och säger ”javisst kan jag”, ”javisst vill jag jobba över”. När du egentligen vill ligga hemma och kolla på TV.
Vad innebär det att vara vit? Det är en fråga jag tror att många som liksom jag är födda med beige-rosa hudfärg sällan ställer oss. Däremot tror jag att många som inte är vita, tvingas ställa sig frågan om hur deras hudfärg påverkar livet dagligen. På grund av fördomar och rasismen, som vi vita inte ens fattar pågår, hela tiden.
Bäst just nu enligt Nöjesguiden: Frihet, jämlikhet & systerskap - texter 2007-2017 (Mondial).
En lång intervju med mig - om mina tankar hur man förändrar världen steg för steg. Och om min nya bok.
"Empatiproven” är en personlig essäsamling av den amerikanska författaren Leslie Jamison. Jamison har kallats Joan Didions och Susan Sontags barnbarn, och här finns mycket som påminner om de båda essästjärnorna: om Didions melankoliska miljöbeskrivningar och närhet till känslan, och om den intellektuella skärpan i Sontags iakttagelser.