Essä: Hylla Martin Luther Kings minne genom att prata om vithet – Jönköpings-Posten 180407

I dagarna är det 50 år sedan Martin Luther King blev mördad. I den här texten tänkte jag vända mig till andra som liksom jag har rosa-beige hud, men som vill att världen ska bli lite mer rättvis och mindre rasistisk.

Jag är övertygad om att det finns praktiska saker som alla kan göra, här och nu. Två sådana saker är att inse sina vita privilegier, och att lyssna på erfarenheterna från de som inte är vita. Det är egentligen samma princip som när kvinnor påpekar att de utsätts för övergrepp av män. Istället för att män direkt ska ropa ”inte alla män”, känna sig attackerade och käfta emot, tänker jag att det är ett utmärkt tillfälle att stanna upp och reflektera över hur mansrollen kan bli bättre och sundare för alla.

Män - precis som vita människor och andra med makt i samhället- är inte vana vid att bli ifrågasatta. Det är inte roligt, men ta det lugnt. Kritik innebär inte nödvändigtvis att man är en fruktansvärd person. Du kanske bara inte riktigt har fattat än hur du ska göra saker på ett bättre sätt.

Först kanske jag bör klargöra vad jag menar med ”svart” och ”vit”. Jag utgår från definitionerna som brukar användas i USA, där jag bor för närvarande - eftersom den här texten bottnar i Martin Luther King och hans USA. Egentligen handlar det kanske främst om vem som står i maktposition och vem som står utanför makten. Vem som räknas som ”vit” och inte har ändrats genom historien.

För några år sedan började samtalet kring ”Black Lives Matter” i USA. Kortfattat innebär det protester mot polisvåldet som drabbar svarta amerikaner hårdare än andra, och där poliser eller våldsverkare sällan straffas trots att de skjuter ihjäl obeväpnade svarta människor. Det är en ny våg av den ”civil rights”-rörelse som pågick under förra århundradet, med ledare som just Dr. Martin Luther King. Samtidigt är det – begripligt nog – många i kategorin som brukar kallas ”people of color” (förkortat POC) som har tröttnat på att försöka förklara för vita människor hur förtrycket de upplever fungerar.

Det tycker jag är helt rimligt, och det gör det ännu viktigare att vi som inte utsätts för rasism också försöker lyfta de här ämnena. Jag antar att det är det jag försöker göra nu, även om det känns läskigt.

I böcker som "So you want to talk about race" av Ijeoma Oluo och "Why I'm no longer talking to white people about race" av brittiska Reni Eddo-Lodge uttrycker författarna frustrationen i att försöka förklara rasism för vita, som direkt vill börja försvara sig, istället för att sätta sig ner och faktiskt lyssna. Som den svarta lesbiska poeten och aktivisten Audre Lorde uttrycker det: ”När svarta och människor från tredje världen förväntas utbilda vita människor om vår mänsklighet, behåller förtryckarna sin position och slipper undan ansvaret för sina egna handlingar.”

I sin bok "Dear white people" (som är en spin-off på hans film med samma namn) beskriver regissören Justin Simien hur vita är ovana vid att utsättas för stereotyper – särskilt på ett negativt sätt– och därför har väldigt svårt att ta kritik. Ingen – oavsett hudfärg – vill känna sig som en representant för sin grupp, exotiserad och utpekad. Men medan icke-vita många gånger har tvingats vänja sig vid den ständiga irritationen i att reduceras till sin hudfärg, kommer det ofta som en chock för vita. Det är lite som när män börjar fatta att deras kön inte är ”neutralt” som de trott i några tusen år – medan kvinnor tvingats vänja sig vid att vara det avvikande och konstiga könet.

Trots att den amerikanska samtiden ofta kallas post-Obama eller post-racial har inte rasism hokus pokus försvunnit bara för att amerikanerna valde en svart president. Det kan handla om allt från den omfattande rasismen i rättsväsendet, där svarta män är överrepresenterade i fängelserna till så kallade ”mikroaggressioner” – småsaker i vardagen där man blir utsatt på grund av sin hudfärg.

Det senare är ett återkommande ämne i böckerna om rasism i dagens USA. Händelserna beskrivs ofta som svåra att peka på, eftersom de är små och lätt kan avfärdas med kommentarer som ”det var ju bara på skoj”, men om de händer varje dag blir det utmattande hur ”liten” varje incident än är. Ett vanligt exempel – som beskrivs utförligt i svenska boken "Svart kvinna" – är att vita tar sig friheten att pilla på dem som har afrohår, utan att reflektera över hur integritetskränkande det är.

Samtidigt – eller som en effekt – av allt det här har många svarta fått nog av att bara lyssna på vita berättelser inom kulturen, och att se upp till vita filmstjärnor och modeller. Författaren och filosofen Cornel West skriver att ett sätt att trycka ner svarta är att terrorisera dem, bland annat genom att konsekvent inpränta människor med idén att svarta är fula och mindre intelligenta, samt att svart kultur är mindre civiliserad.

Ett sätt att motverka det har för många varit genom att stärka den egna identiteten. Ett praktiskt exempel är trenden med ”natural hair” det vill säga utväxt afrohår som får vara ifred utan tvingas att anpassas till västerländska skönhetsstandards. Ett annat aktuellt exempel är filmen "Black Panther" – med sin majoritet av svarta skådespelare och personal bakom duken – som nu gör succéresultat på biograferna.

Jag är övertygad om att det bara är början. Vi som är privilegierade måste börja vänja sig att inte alltid sitta i framsätet, och automatiskt få fördelar för exempelvis vår ljusare hudfärg. Att vissa får mer plats innebär också att andra måste dela med sig. Det går inte att säga att man är emot orättvisor och samtidigt förvänta sig att man ska få en bättre behandling som vit, eller att ens utseende automatiskt ska uppfattas som vackrare och ens kultur som bättre.

I tusentals år har det pågått en global hjärntvätt som går ut på att traditionellt europeiska drag och ljusare hud ska värderas högst. Resultatet syns inte minst i TV och media. Hade vi hela tiden fått se vackra svarta och bruna ansikten hade det lika gärna ha ansetts vara den ”rätta” skönheten.

Att fundera kring ens egna hudfärg kan innebära att man måste gräva djupt, i sig själv – och det kan kännas jobbigt. Jag vill passa på att utmana alla som läser den här texten att följa åtminstone en – helst flera – aktivister, filmstjärnor eller politiker med icke-vit hudfärg i sociala medier. Kolla på Instagram, på Facebook eller i bloggar. Att lyssna på andra röster – eller ens exponeras för andra utseenden än smala vita kroppar – vidgar våra perspektiv.

I början kan det kännas obekvämt – jag har flera som jag följer som kan få mig att känna mig ifrågasatt och ibland otrygg, eftersom min verklighet skakas om. Då brukar jag påminna mig om att växa och att ta nya steg oftast är läskigt och smärtsamt, precis som Karin Boye skrev: ”Visst gör det ont när knoppar brister”.

Eller som de säger här i USA: När du vet bättre kan du göra bättre.

Essä om Martin Luther Kings dödsdag - och hur vi kan hylla hans minne genom att prata om vad vithet är, och vad det innebär. Läs hela texten här.

Konst av Hadil Mohamed.