För något år sedan trillade en viktig polett ner, som ytterligare hjälpte läkningen. Att det är ju inte jag som är jobbig. Det är ju det jag säger, att människor blir utmanade. Som de tycker är jobbigt.
Läs mer om mig här.
Om vi hjälper andra för att må bättre själv - är vi då snälla, eller känslomässiga vampyrer?
Krönika m iden att kvinnor gynnas av att hjälpa varandra - och att det inte finns någon anledning att tävla.
Det snabba, lättillgängliga textmeddelandet passar utmärkt för hjärnor vana vid smartphone-kickar. Ett abstrakt verk tar mer tid att undersöka och ta in ordentligt. Frågan är då, om det vi ser är ett slags memifiering av konsten.
Jag ombads vara med i Silvana Imams utställning "Nonsense warrior" på Scenkonstmuseet i Stockholm. Silvana valde ut några av mina texter som hon gillar, och de fick en egen hörna på utställningen.
Många kulturutövare är rädda för att nätverka eftersom de inte vill fjäska. Men finns det en magisk gräns, när man ger andra en chans att lära känna ens konst?
Visst vore det härligt om kvinnors ökande alkoholkonsumtion bara handlade om frigörelse och att bryta normer och leva ut sitt sanna jag. Det finns säkert många komponenter här att väga fram och tillbaka, men åtminstone en del av sanningen tror jag handlar om att stå ut, i patriarkatet.
Att vara barn till en ogift mor. Jag tvekar över att skriva det här, som för att skydda henne. Skammen, vi burit genom generationer. Den svenska hederskulturen, bara några decennier bort.
Jag har skrivit en text om hur det är en myt, att bara en kvinna kan lyckas. Och hur det gynnar även en själv, när kvinnor i ens närhet får framgång. Ett annat sätt att se på saker, än tävlan och dominans.
Jag pratade om att köpa konst till plånboksvänliga priser, i Aftonbladets morgon-TV.
Barns trots, är början på en revolution. Deras nej, är ett språk vi som vuxna för länge sedan glömt, tryckt undan. För är det inte så, att de flesta av oss har väldigt svårt att säga nej. I alla fall till alla andra. Till oss själva säger vi nej hela tiden. Ler och säger ”javisst kan jag”, ”javisst vill jag jobba över”. När du egentligen vill ligga hemma och kolla på TV.
Vi får komma den komplexa upplevelsen av att vara svart i USA nära, utan att det blir vare sig sentimentalt eller exotiserande. Leva oss in i hur huvudpersonen känner, när den vita klasskompisen inte fattar varför Starr blir sårad när hon säger slapp-rasistiska saker ”på skoj”.
Åsa Moberg berättar hur det var normalt och helt accepterat att manliga chefer försökte ligga med sina anställda. "Sexuella övergrepp var ett begrepp jag inte hört talas om. Företeelsen fanns men inte benämningen." Hon återkommer till det flera gånger. Hur man som kvinna förväntades ta det som en tafflig komplimang, om en berusad kollega tafsade på en.
Jonas lallar runt på jobbet som han halkat in på som praktikant, länge utan skrivbordsplats, dator eller arbetsuppgifter. Det påminner om det klassiska Seinfeldt-avsnittet där Kramer börjar spontanhänga på ett kontor tills han får både kollegor och arbetstider utan att någonsin blivit anställd.
Vad innebär det att vara vit? Det är en fråga jag tror att många som liksom jag är födda med beige-rosa hudfärg sällan ställer oss. Däremot tror jag att många som inte är vita, tvingas ställa sig frågan om hur deras hudfärg påverkar livet dagligen. På grund av fördomar och rasismen, som vi vita inte ens fattar pågår, hela tiden.
En sak som jag insett mer nyligen, är att trauma inte behöver vara en enorm händelse. Det kan vara något större eller mindre. Det handlar mer om hur det som skett bearbetas. Och för många av oss: vilket stöd vi får att utforska våra känslor. Även de mörka. Johan Ajvide Lindqvists nya roman – den sista fristående delen i en trilogi – är full av sådana trauman.
Det svarta hålet Psykisk ohälsa – ett hinder för kreativiteten eller en källa till inspiration? Jag intervjuade författare och sakkunniga om anti-depressiv medicinering och hur den kan påverka skrivandet.