Bokrecension: Johannes Klenell - Det fria ordet (Svenska Dagbladet 170909)
Johannes Klenells debutroman är en humoristisk uppgörelse med vänsterns förändring, speglad genom mediahuset ”Det fria ordet”. Berättarjaget Jonas Thunander börjar som praktikant på det konkurshotade Det fria ordet - som påminner mycket om Ordfront. Ständigt i ekonomisk kris, med en väv av olika verksamheter. Däribland ”Guano”, snarlikt satirtidningen Galago där Klenell själv varit redaktör under många år. Likheterna är så pass stora att läsaren blir ombedd att spekulera kring var verkligheten tar vid och fiktionen börjar.
Flera komponenter gör den till en nyckelroman, men allt är samtidigt upp– och tillskruvat. Vi kan urskilja drag av Kringlan – komikern som spårade ur och gick från att vara ”utmanande”, till ett aggressivt troll. Vi kan också lätt identifiera fallet när SvD:s Per Gudmundson polisanmälde Klenell för hot, efter ett tråkigt ”skämt” i Galago om att han borde skjutas.
Jonas följer med i Det fria ordet-skutans utdragna skeppsbrott. På vägen skildras frontalkrocken mellan 68-folkets solidaritetsrörelser och den nyliberala individualiserade samtiden. Det är mycket som kolliderar: Papperstidning möter tyckonomi på nätet. En helvit redaktion möter kraven på representation.
Huvudpersonen Jonas är en ickehjälte – ryggradslös, utan övertygelse eller privatliv. Samtidigt är han lagom sympatisk för att vi ska vilja följa hans resa. Han utvecklas, men inte mycket. Han lever sitt liv genom att studera andra, och att flyta med strömmen. Just bristen på integritet visar sig vara ett framgångsrecept.
Jonas lallar runt på jobbet som han halkat in på som praktikant, länge utan skrivbordsplats, dator eller arbetsuppgifter. Det påminner om det klassiska Seinfeldt-avsnittet där Kramer börjar spontanhänga på ett kontor tills han får både kollegor och arbetstider utan att någonsin blivit anställd. När Jonas berättar för den inhyrda konsulten att han inte gör något alls på jobbet får hans karriär en skjuts – istället för att han ska bli av med sitt dåliga samvete och få sparken. Jag uppfattar det som en blinkning till kontors-kultfilmen ”Office Space”, som är en återkommande referens i boken. Det är inte heller en slump att Jonas får vara kvar på Det fria ordet till slutet, medan den ambitiösa kvinnliga kollegan ryker. Han är ju trots allt man, osynligt ”neutral” på ett sätt som bara normen tillåts vara.
Det fria ordet förlorar allt mer i relevans i det offentliga samtalet, men vägrar att ge upp. Ledningen försöker intala sig själva att snart, snart vänder det. En dag blir allt som vanligt, och Socialdemokraterna blir majoritetsparti igen.
”Det fria ordet” är i första hand en politisk underhållningsroman. Den känns genomarbetad, skämten kommer i lagom takt utan att det känns överlastat – något jag befarade. Berättelsen har en ömsinthet och värme som gör att cynismen blir uthärdlig. Här finns också spår av sorg efter en tid där folk verkligen trodde på något. Där åsikter och anställningar inte byttes lika snabbt som billiga HM-kläder.
Storyn rymmer även en hel del självkritik, som när Jonas reflekterar kring den Gudmundson-liknande episoden. Den som gör att hans egen karriär tar fart – men till vilket pris? Är han själv en del av det folk ofta pratar om som ett ”råare samhällsklimat”, en debatt på nätet, som ofta liknar barn som sparkar åt alla håll, som för att ta reda på hur långt de kan gå?
Jag får intrycket att Klenell har lyckats med det han planerat: ett humoristiskt tidsdokument över ett decennium där det svenska politiska samtalet rör sig mot internet som debattplattform. Men också, mer specifikt: vänsterns omvälvande förändring.
Och handlingen, den funkar. Det fria ordets, tja, fria fall är snyggt skildrat. Det spårar ur, utan att kännas överdrivet. Såhär kan det gå, när flockbeteende blandas med önsketänkande och obefintligt ledarskap. Ett spökskepp som flyter runt, utan riktning, där de anställda längtar efter att få sparken så att de åtminstone kan få a-kassa.
PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET LÄNK
