Bokrecension: Yvonne Lindberg De Geer - memoarer (Svenska Dagbladet nov 2017)
Min farmors mor blev gravid, oplanerat. Min farmor sänkte alltid rösten när hon pratade om det. Hela livet vilade det över henne som en mörk hemlighet. Att vara barn till en ogift mor. Jag tvekar över att skriva det här, som för att skydda henne. Skammen, vi burit genom generationer. Den svenska hederskulturen, bara några decennier bort. Resterna lever kvar. ”Att som ogift bli på smällen var en skam värre än döden. Många unga flickor valde döden före skammen.” Så skriver Yvonne De Geer i sina nya memoarer, Aldrig en av oss. Hon var dottern till en ogift mor, som adopterades av en adelsfamilj.
Men det är inte vilken överklassfamilj som helst, utan de Geer har helt egna traditioner. De står för tillgång till makt och pengar, men också ett asketiskt leverne, där man inte ska visa upp sina tillgångar. På så vis blir Yvonne utanför överallt - både i medelklasskolan där hon är upphöjd, en ”de Geer” som känner kungen – och i överklasskolan där hon saknar de fina klänningarna och skrytiga snobbstilen. Men också i sin egen släkt, där alla vet, hur hon inte riktigt är ”en av dem”. Hur mycket av ens identitet som egentligen sitter i ens DNA blir en central, återkommande fråga. När Yvonne de Geer äntligen träffar sin biologiska mor som nu träffat en ny man med pengar blir det tydligt hur hon inte passar in heller där, där hon behandlas instrumentellt och beräknande av ”uppkomlingarna”. Särbehandlingen på grund av klass, ekonomi och status har två sidor av samma mynt: det gör henne mäktig, men också ensam. Det påminner mig om ekonomen Mikael Holmqvists djupdykning i Djursholm - Sveriges ”ledarsamhälle” som kom i bokform härom året. Ett citat från en anställd på skolan där fastnade i mig: ”Jag har jobbat med Sveriges rikaste barn. De är väldigt trevliga, ger mig kramar och hälsar. Men de är väldigt ensamma.”
Svaghet är tabu i släkten de Geer. Självmord tigs bort, och adelskalendern är tummad, även om man inte vill låtsas om att man bryr sig om folks efternamn. Samtidigt är det påfallande många i släkten som drabbas av depression och ”går in i sig själva” – och tappar all kontakt med omvärlden.
Å ena sidan är föräldrarna kalla och Yvonne de Geer känner sig ensam och sviken. Å andra sidan är de hjältar - som kämpar emot nazismen i Sverige och Europa. Ett lysande exempel på att man kan vara en intelligent och framgångsrik människa, utan att för den delen vara en särskilt bra förälder.
Det slutar aldrig förvåna mig, heller inte idag. Hur otroligt smarta och högutbildade människor kan ha absolut ingen aning om de mest grundläggande saker som förlossning och små barns utveckling de första åren. De kan allt om politiska system och hur man skapar en robot. Men är helt okunniga om spädbarns behov av närhet och empati, för att utvecklas optimalt. Det är samma med Yvonnes familj. Som läsare får vi medkänsla för hennes ambivalens inför föräldrarna. De som behandlar henne som en liten (ofärdig) version av en vuxen, och därigenom både över- och underskattar hennes behov. Barn ska synas, men inte höras. Det är ett vanligt argument när man diskuterar föräldraskap att någon hävdar, att barn är ju så formbara. Samtidigt är det det som är den stora faran. De vill bli älskade och uppskattade. Så de är beredda att ställa upp på nästan vad som helst, för att försöka få den bekräftelsen och kontakten.
”Aldrig en av oss” är en fin och underhållande memoar om barndomens betydelse, och om klass och utanförskap. En uppgörelse med klassamhället, genom Yvonnes osentimentala blick – särskilt bra skildrad i förhållande till pigslaveriet i familjen. Det ibland gammaldags och högtidliga språket blandas med roliga underfundigheter och skarpa betraktelser om ämnen som sexualitet. Vi kan ana rebellen under det tillrättalagda. Jag fastnade verkligen för den här boken, och mot slutet inser jag, att jag gärna hade velat läsa vidare. Jag ser fram emot en till bok, om Yvonne de Geers liv som vuxen.
