Recension/krönika: Åsa Moberg och Jan Guillou, två 68-röster (Jönköpings-Posten, 170830)
RECENSION Journalisterna Jan Guillou och Åsa Moberg har båda varit starka röster i den svenska debatten och kommit att representera den så kallade 1968-generationen. I två nyutkomna böcker blickar de tillbaka på det händelserika året, men minnen som skildras ser olika ut, i synnerhet när det gäller synen på sexualitet.
Under de revolutionära åren på 1960-talet ändrades världen, snabbt. Det fanns lägenheter och jobb till de flesta, i alla fall i Skandinavien. Det satsades på byggande och infrastruktur. Allt tycktes möjligt. Alla hade det bra. Nästan lite för bra, konstaterar en av figurerna i Jan Guillous nya roman. Skandinaverna kommer inte vilja göra revolution, de är för bekväma.
"1968" handlar om just det som titeln antyder, de intensiva åren av revoltyra och kreativ explosion i slutet av 1960-talet. Precis som en annan bok som kommer nu i dagarna: Åsa Mobergs memoarer "Livet". Idag har hon arbetat som krönikör i femtio år. I boken ser hon på händelserna kring 1968 med journalistens utifrånblick, snarare än aktivistens, den som är mitt i det som pågår.
Åsa Moberg blev en stark röst i debatten för den tidens unga från att bara vara kring 20 år gammal, när hon började skriva krönikor för Aftonbladet. Men vi får läsa mycket lite om demonstrationer eller Woodstock-drömmar. Istället undviker hon den fragmenterade bokstavsvänstern, och dras till socialdemokratin, eftersom den är mer pragmatisk.
Hon går sin egen väg i tidningarna, skriver tidigt om sexualitet och hon engagerar sig i sakfrågor. Som den om kärnkraften, där hon har varit en stark röst mot dess utbyggnad. Hon var också tidig i gröna vågen, och skeptisk till att kriminalisera cannabis. Hon är mitt i händelsernas centrum, men samtidigt har hon ett avstånd till allt. Hon är med i rörelsen, men ändå inte.
Demonstrationer och skandaler
Samma sak ser vi alltså i den nya delen av Jan Guillous självbiografiskt inspirerade romansvit om det svenska 1900-talet. Även i hans 1968 handlar mycket om spelet, bakom scenen – mer än på barrikaderna. Själva demonstrationerna beskrivs prosaiskt, mest som en närvaro för att leden ska räknas. Det är bakom kulisserna det spännande sker.
Vi får följa juridikstudenten Eric - som tillhör den enda procenten av de juridikstuderande som är socialister. Han blir indragen i Neurosedyn-skandalen genom dess tyska motsvarighets rättegång. Det är en slags omskrivning av verkligheten, mer än en exakt skildring av händelserna.
Sedan hänger Eric i Prag under de revolutionära åren. De reser runt i Europa och alla bollar verkar vara i rullning. Vad som helst tycks kunna hända. Men det är just då luften går ur allt. En antiklimaktisk känsla som skildras i hur ett av de sista kapitlen heter "Och ingen förstod att 1968 var slutet på idyllen". Allt det som kunde varit början på en större förändring, som fick ett stopp.
Men alla förändringar slutade inte där. I boken beskriver Guillou tjejernas nya öppenhet mot sex. Det verkar bara härligt, med en mer öppen attityd till kärlek och närhet, liksom berusat av p-pillrens nya möjligheter.
Ingen talade om övergrepp
Men i Åsa Mobergs skildring blir frågan om sexualiteten mer komplex. Vi får se lite andra sidor. Moberg själv är förhållandevis trogen mot sin man, den betydligt äldre och en aning kontrollerande sambon, som hon träffar redan som 17-åring och stannar med tills han dör. Men hon omges hela tiden av händer redo att grabba tag i henne.
Hon berättar hur det var normalt och helt accepterat att manliga chefer försökte ligga med sina anställda. "Sexuella övergrepp var ett begrepp jag inte hört talas om. Företeelsen fanns men inte benämningen." Hon återkommer till det flera gånger. Hur man som kvinna förväntades ta det som en tafflig komplimang, om en berusad kollega tafsade på en.
Det är märkligt att tänka, att det bara är femtio år sedan. Så mycket som aldrig hade gått hem idag, som var okej då. Så där finns i alla fall en påminnelse om att allt inte bara stannade, efter 1968-yran lade sig. Den kommunistiska revolutionen verkar inte hända än, på ett tag. Men förändringarna för kvinnors och minoriteters rättigheter fortsatte, och fortsätter än.
Allt var faktiskt inte bättre förr.
PUBLICERAD I JÖNKÖPINGS-POSTEN (LÄNK)
