Läs mer om mig här.
All in FEMINISM
Att säga nej kan vara väldigt läskigt. Många av oss är uppfostrade att säga ja, till alla andra. För att göra dem glada, för att få dem att tycka om en. Ja, visst kan jag fixa fikat till personalfesten. Ja, visst kan jag jobba över. Ja, visst kan jag ta emot den nya praktikanten. Ja, visst kan jag laga mat idag också, älskling.
Vi går in i en ny tid, med nya män och kvinnor. Vi behöver inte längre vara offer för patriarkala föreställningar. Manlighet, för mig, är att lyfta och stärka andra. En ”riktig man” behöver inte trycka ner någon.
Vi måste tänka om, hur vi tänker kring makt. Makt kommer inte ovanifrån. Den kommer underifrån, som två starka armar. Kvinnlighet, för mig, är att tillåtas känna efter hur det känns, inuti. Vi har alla både det feminina och maskulina i oss. Det är dags att sluta låta patriarkatet skrämma och förminska oss. Komma i kontakt med alla delar av oss själva. Tillåtas vara komplexa, fria.
Redan som liten ville Barbro Hörberg bort. Från jantelagen, från Sverige. Från den borgerliga familjen. Hon åkte till Frankrike, arbetade som au pair. Snart satsade hon på musiken.
Boken har blivit en modern kultklassiker i hemlandet USA. När bokens höjdpunkt, novellen ”Adrien Brody” publicerades på hajpade poeten Tao Lins nättidskrift 2011 gick internet bananas. Den handlar om att den 21-åriga författaren kontaktar en dubbelt så gammal man, en känd kulturteoretiker, och frågar om han vill ligga. Han tackar ja, trots att han har en partner (PS svin).
Bäst just nu enligt Nöjesguiden: Frihet, jämlikhet & systerskap - texter 2007-2017 (Mondial).
Mitt motto för året är kvinnor gör exakt vad de vill 2017. Det är inspirerat av The Wing i New York, en gemensam arbetslokal - där frilansare, egenföretagare och aktivister samlas och arbetar tillsammans, sida vid sida där jag var på besök.
T-shirtarna för stället säger "Women doing what the fuck they want since 2017". (De har ansiktskrämer och sminkborttagning, ett rum för att pumpa om man ammar och torrschampo på plats, jag blev såld!). Det känns som att det ligger i luften, den känslan
Jag intervjuades i P5 om min nya bok "Frihet, jämlikhet & systerskap, texter 2007-2017".
Att pröva nya vägar och nya sätt att tänka är självklart. Ida Therén följer inte flocken. Hon analyserar, känner efter och tar ställning.
”Jag har alltid arbetat, inte för samtiden, utan för oändligheten.” skriver hon i ett tidigare utkast till bokens förord. ”Vad finns det annars för poäng? Vi är här, i våra kroppar, så kort tid. Det går inte att leva för att andra ska se en. De kanske fattar, i efterhand. Men det finns ingen logik i presens.”
Stämmer det att män har makten i samhället? Och i så fall, till vilken grad? Män har, konstaterar hon, fortfarande majoriteten av samhällets toppositioner. I mellanskiktet finns i huvudsak kvinnor. På botten, hos dem som är utanför samhället och inte klarat grundskolan, dominerar männen. Utebliven gymnasieutbildning leder till att man inte får arbete, vilket i sin tur ökar risken för inblandning i kriminalitet och våld.
”Ibland är man lessen” tvingar oss att försöka förstå oss på människor som finns mitt ibland oss.
Kanske är lycka något så enkelt som en känsla av kontakt, med världen, universum, andra människor. Inget av det här återfinns för människorna i boken. Romanen är underhållande, men jag hade önskat mig lite tydligare inramning, nu är det väldigt fragmentariskt.
–De som ser på våra verk brukar säga att det hjälper dem att förstå något i sig själva. Precis som en låt kan kännas skriven för en själv, där man befinner sig just nu. Våra projekt blir som en slags psykoanalys, säger Sarah Cooper.
Jag vill hävda att vi lever i en ny tid där vi inte längre behöver känna kulturellt kodad skam och skuld, känslor som håller oss fångna. Där det är okej för kvinnor att visa sina riktiga jag, och inte anpassa sig till mäns regler och normer. En tid där vi ser vår egna svagheter som guld som vi kan dekorera vår brustna keramik med. Det trasiga är vår skönhet, inte vår brist.
Jag var gäst i Föräldrafikat hos Malou efter 10 på TV 4. Ämnet var genus. (22 minuter, live).
Pratar vi inte om att stora delar av jordens befolkning blöder en fjärdedel av månaden, så kan vi inte heller förbättra situationen för dem. För vad händer om du är hemlös, eller fattig och måste hantera blod som droppar genom kläderna. När du knappt har pengar till mat och inte råd med ordentliga mensskydd, och heller ingen plats att byta bloduppsamlare? Det är fallet för många människor världen över, inte minst skolflickor.
"Empatiproven” är en personlig essäsamling av den amerikanska författaren Leslie Jamison. Jamison har kallats Joan Didions och Susan Sontags barnbarn, och här finns mycket som påminner om de båda essästjärnorna: om Didions melankoliska miljöbeskrivningar och närhet till känslan, och om den intellektuella skärpan i Sontags iakttagelser.
Lantz berättar att hon lägger lejonparten av sin tid på att oroa sig. För miljön, världen och (hypokondriskt) för den egna hälsan. Tills hon en dag blir sjuk. Först kommer en total utmattning följd av år av återhämtning. Och sedan: cancerdiagnosen. Boken börjar hon skriva redan innan beskedet, och förloppet i realtid skapar en intressant dimension: sjukdomen finns där hela tiden, bara ordlös. En påminnelse om hur vi alla är döende, trots att vi ofta glömmer det tills döden knackar oss i tinningen.
Vi lever i en tid som hatar kvinnors inre liv så mycket att vi idealiserar bedövade ansiktsuttryck, där botox får vuxna kvinnor att se ut som vaxdockor utan förmåga att visa känslor eller empati. Misogynin som många kvinnor internaliserar, rädda att skrämma män som dallrar av skräck när de inte längre kan styra och ställa utan att bli ifrågasatta. En slät yta skrämmer ingen. En diskussion om idealiseringen av den ofarliga, flickan – den perfekta projektionsytan för vuxna män och dominanta fantasier – blir då mer relevant än någonsin. När ska vi sluta vara rädda för kvinnor, för kvinnlig kraft? Kvinnlig ilska?
Vem bär egentligen på mest styrka: en mor med sitt barn i famnen som stirrar in i en gevärspipa, eller soldaten som bär på vapnet? Sann styrka, precis som sann manlig- och kvinnlighet, är något annat än det vi lurats att tro. Och de tankarna finns i ”Denzel”.
