Bokrecension: Som en söt men näringsfattig tårta (ETC) 170608
Som en söt men näringsfattig tårta
Huvudpersonen Marie Calloway (ett namn som också är författarens pseudonym) bär på trauman och usel självbild. Hon träffar killar och bloggar i detalj om sina sexuella upplevelser. Hon antyder att hon behandlats väldigt dåligt av sin styvfar, och att hon blivit våldtagen. Hon känner sig värdelös, ful, omöjlig att älska. Hon dras till äldre män som kan behandla henne illa i relationer och som förnedrar henne sexuellt
Marie Calloways bok ”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv” utspelar sig genom fristående delar som pusslas ihop, till en berättelse där huvudpersonen är mellan 18–22 år. Boken är väldigt rakt på sak. Ett klipp och klistra-dokument över att vara ung vit skrivande kvinna under den tidiga internet-tiden.
”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv” är lite som en jordgubbstårta. Många spännande lager, men en ganska näringsfattig botten. Det bästa är nästan det längst upp: analysnivån, jordgubben, snarare än sockerbotten. Boken är egentligen inte så avancerad. Det är en samling av beskrivningar av egna sexuella erfarenheter, varvat med upplevelser av prostitution.
”Alla” visste vem det var
Boken har blivit en modern kultklassiker i hemlandet USA. När bokens höjdpunkt, novellen ”Adrien Brody” publicerades på hajpade poeten Tao Lins nättidskrift 2011 gick internet bananas. Den handlar om att den 21-åriga författaren kontaktar en dubbelt så gammal man, en känd kulturteoretiker, och frågar om han vill ligga. Han tackar ja, trots att han har en partner (PS svin). Interaktionen och sexet – där hon vill vara undergiven, i linje med mainstream-porren – beskrivs på ett avskalat, distanserat sätt. ”Alla” i litteratur-New York visste vem mannen var i verkligheten. Novellen blev ett fenomen, och som min kollega Agri Ismaïl påpekade när han berättade för mig om boken första gången: det är som en dokumentation av ett performance. En beskrivning av ett socialt (sexuellt) experiment, där hon själv är huvudpersonen.
Ambivalensen som uppstår: om din fantasi är att vara någon annans fantasi, för att du blivit skadad och vill känna dig älskad och bekräftad. Vem har makten, vem utnyttjar vem? Vem är offret, vem är vinnaren?
Eller är allt bara en enda gråzon?
Längtan efter att släppa taget
Jag tror inte – till skillnad från flera manliga läsare – att Marie Calloways längtan efter undergivenhet bara handlar om att tillfredsställa männen. I stället sätter den ord på – genom att skruva upp volymen till max – hennes specifika erfarenhet som kvinna. En längtan bort från kontroll, i en tid där porr, distansering, utbytbarhet och ironi tagit rollen som intimitet och kärlek kunde haft.
Det finns dimensioner av den feminina erfarenheten som jag tror män har svårt att greppa. Det finns ingen plats i vårt samhälle för en feminin identitet som tillvaratar det känsliga, intuitiva. Där man tillåts bara vara – till skillnad från det mer manligt kodade agerandet.
Närvaron, känslan, meditationen som anses fult, i en tid där bara prestation anses vara värt någonting.
Det är det Marie Calloway ringar in. Åh, jag önskar jag hade mer utrymme att utveckla. Det får bli en annan text. Men tills dess lämnar jag er med det här:
Jag har aldrig träffat någon huvudsaklig feminin person som inte – djupt inne, invirat i kvävande lager av skam – drömmer om att släppa taget. Det handlar inte bara om sex. Utan att få vara passiv, i all dess komplexa mening. I vårt samhälle betyder passiv lat, eller dålig. Men det finns så mycket mer. Att få vara öppen, att ta emot. Vila, skapa. Att slippa prestera, kämpa, jaga, tävla.
Eller, helt enkelt: inte behöva göra allt själv hela jävla tiden.
