Bokrecension: Christina Herrström – Denzel (Svenska Dagbladet) 161118

Denzel

Författare Christina Herrström

Jag har väntat på den här boken. En svensk roman, om vad manlighet och kvinnlighet egentligen är. Och, om andligt uppvaknande.

I Christina Herrströms första vuxenroman på över ett decennium möter vi Alvilde, en festfixare i mitten av 40-årsåldern som skapar teaterkulisser för andras lycka. Det egna privatlivet går på sparlåga. Hon är skild sedan några år efter att exmannen ljög och var otrogen – med resultatet att hon har svårt att lita på kärleken. Hennes historia är smärtsamt vanlig, ändå har jag sällan sett en lika inkännande och komplex skildring av upplevelsen.

Alvilde slits mellan känslorna. Å ena sidan: hon är en vuxen, attraktiv kvinna som varannan vecka är mor till tonårsbarn, andra veckan värd till otaliga yngre älskare. Och karriären tar fart, hon blir känd som festexpert i ett populärt helgprogram. Där klistrar hon på ett leende och säljer drömmen om lycka genom konsumtion och perfekt yta. Men, inuti är hon en känslig, ensam själ. Hon lider av fattigdom, besvikelse. Den konstanta påminnelsen om exmannens nya bullriga kärnfamiljslycka svider som ett finger i ett sår. På ett logiskt plan avsäger hon sig tvåsamheten. Men hjärtat vill ha sitt.

En dag vågar hon vända blicken uppåt, mot universum. Hon ber, om att få möta kärleken. Det hon vill ha är någon som skådespelaren Denzel Washington. Någon trygg, kärleksfull, varm. Stark.

På andra sidan berättelsen, i omväxlande kapitel, finns Ángel. Han är runt 40 och kommer från Kuba. Efter att han deltagit – och traumatiserats – i kriget i Angola ledde kärleken honom till Sverige. Nu är han arbetslös, fattig, med en sex år gammal son på deltid. Och ja, han är inte olik Denzel.

Vi anar tidigt att de två ska mötas, men spänningen finns kvar till sista sidan.

Romanen ställer djupa frågor om manlighet och kvinnlighet. Vad det betyder, utanför schabloner och iver efter millimeterrättvis jämställdhet. Jag kan knappast vara den enda som lägger mycket tanketid på de här frågorna. Hur vårt samhälle styrs av något vi får höra är män, och manlighet, som i själva verket är en avart av manlig kraft. En som vill dominera, snarare än skydda.

Vem bär egentligen på mest styrka: en mor med sitt barn i famnen som stirrar in i en gevärspipa, eller soldaten som bär på vapnet? Sann styrka, precis som sann manlig- och kvinnlighet, är något annat än det vi lurats att tro. Och de tankarna finns i ”Denzel”.

Det finns en frid, även för den förkrossade Alvilde. När hon vågar släppa greppet om kulisslyckan hon skapar, och gör sig sårbar. Hon erövrar modet att be om det alla längtar efter: att bli älskade, precis som vi är. Där finns lösningen, men också: det andliga uppvaknandet.

”Denzel” är välskriven, varje ord är noga valt. En svaghet är en tendens mot det berättande hellre än gestaltande, särskilt när det gäller Alvildes inre tankar (”Smärtan går åt alla håll. Sveket, lögnen, chocken! Och ändå… ändå vilja älska, vilja tro!”). Sådana passager vägs dock upp av andra sidor med lysande dialog och väldigt finstämt spel mellan figurerna. Herrström är otroligt bra på att beskriva minspel, rörelser och samspel. Sneda leenden, studsande kroppar, en pladdrande självgod kvinna påminner om en undulat. Växlingen mellan grävandet inåt och de fint utmejslade människor som romanfigurerna möter i den yttre världen skapar en fin balans.

Boken bär också på en helt underbar barnsyn. Det finns en sådan respekt och kärlek i förhållandet mellan de båda huvudpersonerna och deras barn, samtidigt som den speglar komplexiteten i den villkorslösa kärleken, präglad av den vuxnas egna tillkortakommanden. Jag blir alldeles varm av interaktionerna mellan förälder och barn, som står för några av romanens starkaste, mest äkta ögonblick. Precis så är det, att älska, även om man inte alltid vet hur.

Trots det ganska avhållsamma språket känns figurerna verkliga och trovärdiga. Mot slutet av boken känner jag mig personligt engagerad i dem, och tanken på dem lever kvar. Det finns flera likheter mellan Alvilde och författarens eget privatliv – hon har varit öppen om skilsmässan efter 20 år, och livet med olika älskare efter tvåsamheten. Utan att spekulera för mycket kan jag säga såhär: om det finns något självupplevt i boken är vissa delar en lysande hämnd.

Nästan alla bokens stora teman känns brännande aktuella och är saker som behöver diskuteras mer. Skildringen av fattigdomen som många ensamstående mödrar bär på, i tystnad. En uppgörelse med svek och skilsmässa men också: en längtan efter Gud, och kärlek. Det här skulle kunna bli en bok för en stor publik, i stil med ”Egenmäktigt förfarande”. Den är lättläst, insiktsfull och den vågar gå djupt ner, utan att någonsin bli komplicerad. Läs den!

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET

http://www.svd.se/att-alska--aven-om-man-inte-alltid-vet-hur/av/ida-theren