Bokrecension: Bara lite blod – om mens och makt (Svenska Dagbladet) 170111
Unga kvinnor stoppar tygrester i trosorna och torkar bindor under sängen, med farliga infektioner som följd. Mens är fortfarande kopplat till skam, skriver Ida Therén som läst Anna Dahlqvists ”Bara lite blod”.
Bara lite blod. Ett reportage om mens och makt. Författare Anna Dahlqvist
Samtida litteratur drunknar i kvinnors mens. Det sa Gustave Flaubert, i mitten av 1800-talet. Men det är nog ändå först nu som vi pratar om menstruationen, på riktigt. Om jag ska vara ärlig öppnade jag Anna Dahlqvists nya reportagebok ”Bara lite blod” redo för en gäspning. Har vi inte pratat klart om mensen, efter all uppmärksamhet den fått de senaste åren? Liv Strömquist har skrivit seriebok, en föreställning och gjort ett omtalat sommarprat, Clara Henry har publicerat en uppmärksammad bok, tidskriften Hjärnstorm (nr 120–121) har släppt specialnummer om mens. För att bara ge några exempel. Är det verkligen så intressant? Det tog inte många sidor innan jag insåg att jag har fel. Och att jag, som är intresserad av frågor som rör kvinnors hälsa och välbefinnande i samhället, vet väldigt lite om konsekvenserna av tabut kring mensen, för kvinnor världen över.
I Anna Dahlqvists lättlästa och intressanta reportage är det tystnaden och skammen som är den återkommande faktorn. Pratar vi inte om att stora delar av jordens befolkning blöder en fjärdedel av månaden, så kan vi inte heller förbättra situationen för dem. För vad händer om du är hemlös, eller fattig och måste hantera blod som droppar genom kläderna. När du knappt har pengar till mat och inte råd med ordentliga mensskydd, och heller ingen plats att byta bloduppsamlare? Det är fallet för många människor världen över, inte minst skolflickor. Minst en tiondel av flickorna i många fattiga länder beräknas missa skolan under mensen, men siffran anses vara i underkant.
I boken reser Dahlqvist runt i världen och pratar med experter, flickor och kvinnor. Bland annat får vi möta textilarbetare i Bangladesh som tar gamla tygrester från våra billiga T-shirts och stoppar i trosorna för att stoppa blodflödet. Inte sällan leder det till läckage och infektioner – materialen har dålig uppsugningsförmåga och är fulla av kemikalier från produktionen. På skolor världen över kämpar barn för att ha råd med mensskydd och, om de får tag på dem, att göra sig av med bindorna utan att bli påkommen och stå med mens-skammen. Väljer de tygmaterial saknar de ofta platser där de kan torka tygerna efter att de tvättats utan att någon ser. Stressen över att läcka genom kläderna tar upp stor del av hjärnkapaciteten under mensdagarna för de här flickorna, skriver Dahlqvist. Bäst vore att torka tygerna i solen, men skammen är för stor. Istället ligger de ofta under sängen, där de blir fuktiga och bakterierna inte får rensas ut ordentligt. Effekten är, åter igen, ökad risk för infektioner.
Det är lätt att bli ursinnig när man läser den här boken, samtidigt som den fyller mig med hopp. Det faktum att det runt hela världen just nu pågår ett uppvaknande kring de här frågorna gör skillnad. Att vi ens pratar om att mensen finns, är det största steget på vägen dit. Det är inget att skämmas över, utan en förutsättning för att människosläktet ska leva vidare. Det vi sett i Sverige är bara en liten del, av en ny global diskussion kring mens, och hur det påverkar människor.
Den mer ekologiskt hållbara vägen dit går genom tygbindor, menskoppar och återvinningsbara alternativ, med tankar kring nya material. Som flera i boken påpekar är det egentligen inte klokt att det inte finns fler alternativ för hur man ska ta hand om mensblodet, trots att det funnits i alla tider.
Att prata om mensen är ett stort steg i att ta bort stigmat. För varför ska egentligen kvinnor världen över skämmas för att de har fullt fungerande livmödrar? Det som är så härligt.
Ida Therén
PUBLICERAT I SVENSKA DAGBLADET 11 januari 2017
