Bäst just nu enligt Nöjesguiden: Frihet, jämlikhet & systerskap - texter 2007-2017 (Mondial).
Läs mer om mig här.
Bäst just nu enligt Nöjesguiden: Frihet, jämlikhet & systerskap - texter 2007-2017 (Mondial).
Mitt motto för året är kvinnor gör exakt vad de vill 2017. Det är inspirerat av The Wing i New York, en gemensam arbetslokal - där frilansare, egenföretagare och aktivister samlas och arbetar tillsammans, sida vid sida där jag var på besök.
T-shirtarna för stället säger "Women doing what the fuck they want since 2017". (De har ansiktskrämer och sminkborttagning, ett rum för att pumpa om man ammar och torrschampo på plats, jag blev såld!). Det känns som att det ligger i luften, den känslan
En lång intervju med mig - om mina tankar hur man förändrar världen steg för steg. Och om min nya bok.
Jag intervjuades i P5 om min nya bok "Frihet, jämlikhet & systerskap, texter 2007-2017".
Det är inte första gången vi ses. Redan som nioåring skrev jag beundrarbrev till henne, efter att ha läst hennes roman "Kattskorpor". Den enda anledningen att jag vågade skriva var för att hon bodde i närheten av min hemstad, Värnamo. Jag skrev breven på min pappas elektriska skrivmaskin, och blev överlycklig när jag fick svar. Från en riktigt författare! Det som var min dröm, en dag. Att skriva.
Att pröva nya vägar och nya sätt att tänka är självklart. Ida Therén följer inte flocken. Hon analyserar, känner efter och tar ställning.
”Jag har alltid arbetat, inte för samtiden, utan för oändligheten.” skriver hon i ett tidigare utkast till bokens förord. ”Vad finns det annars för poäng? Vi är här, i våra kroppar, så kort tid. Det går inte att leva för att andra ska se en. De kanske fattar, i efterhand. Men det finns ingen logik i presens.”
Stämmer det att män har makten i samhället? Och i så fall, till vilken grad? Män har, konstaterar hon, fortfarande majoriteten av samhällets toppositioner. I mellanskiktet finns i huvudsak kvinnor. På botten, hos dem som är utanför samhället och inte klarat grundskolan, dominerar männen. Utebliven gymnasieutbildning leder till att man inte får arbete, vilket i sin tur ökar risken för inblandning i kriminalitet och våld.
Det finns många minnesvärda scener där humor blandas med intelligent dialog. Som där pojken frågar sin typ-A-pappa vad ”housebroken” (rumsren) betyder. Att hundens vilja bryts ner, förklarar pappan. För att lyda människan. ”Så den beter sig mer som en människa”, säger han. Pojken frågar då ”Vad är vilja?” ”Det som gör dig till dig”, säger pappan och tar en alvedon. Alltså, det som ska brytas ner. Kul.
Är det så, att det är undergiven lydnad som skiljer människan från djur? I så fall vill jag hellre vara en hund.
En antologi påverkas mycket av redaktören. Vem är den, vem känner den, vad har den själv haft för upplevelser som präglar urvalet. I ”Brev till min dotter” har Elcim Yilmaz valt en rad skribenter med vissa gemensamma nämnare, som även hon själv delar. Flera har upplevt trauman, med bristande stöd från föräldrarna. De vill bryta mönstret, vara där för sina barn. Och mer specifikt vara där för sin dottern.
”Ibland är man lessen” tvingar oss att försöka förstå oss på människor som finns mitt ibland oss.
Kanske är lycka något så enkelt som en känsla av kontakt, med världen, universum, andra människor. Inget av det här återfinns för människorna i boken. Romanen är underhållande, men jag hade önskat mig lite tydligare inramning, nu är det väldigt fragmentariskt.
Den första novellen i samlingen inleder starkt med en pojke som bor i ett gathörn med sin knarkande mamma mitt emot den högutbildade berättaren. Skarven mellan den extrema fattigdomen och rikedomen är högst närvarande. Det fortsätter i samma anda: Barn röker, inflationen skenar, helgon tillbeds, fnissiga tonåringar blandar alkohol och Rohypnol. Något oroväckande vilar över texterna, en kuslig stämning. Det oklara är bara var problemet ligger: är det internt eller externt? Vi leds förbi våld i olika former, inte minst mot barn – även antydan om sexuellt våld. Men författaren frossar inte i våldsscenerna, de upplevs mer som faktiska skildringar: såhär vidrig är vår värld. Blunda inte.
–De som ser på våra verk brukar säga att det hjälper dem att förstå något i sig själva. Precis som en låt kan kännas skriven för en själv, där man befinner sig just nu. Våra projekt blir som en slags psykoanalys, säger Sarah Cooper.
Jag vill hävda att vi lever i en ny tid där vi inte längre behöver känna kulturellt kodad skam och skuld, känslor som håller oss fångna. Där det är okej för kvinnor att visa sina riktiga jag, och inte anpassa sig till mäns regler och normer. En tid där vi ser vår egna svagheter som guld som vi kan dekorera vår brustna keramik med. Det trasiga är vår skönhet, inte vår brist.
Hudfärgen blir en ständig barriär dem emellan. Inte ens mot slutet, när Beatrijs blivit friköpt är hon och Matilda på jämlikar. Rollen som slav och ägare finns kvar, som ett vidrigt minne, en vägg mellan människorna. Det blir ett straff också för de vita, privilegierade: kontakten som alla människor söker med andra människor, med världen, går inte att infria så länge det finns ett element av ägande, av ofrånkomlig makt, som ligger mellan och skaver.
Jag var gäst i Föräldrafikat hos Malou efter 10 på TV 4. Ämnet var genus. (22 minuter, live).
Pratar vi inte om att stora delar av jordens befolkning blöder en fjärdedel av månaden, så kan vi inte heller förbättra situationen för dem. För vad händer om du är hemlös, eller fattig och måste hantera blod som droppar genom kläderna. När du knappt har pengar till mat och inte råd med ordentliga mensskydd, och heller ingen plats att byta bloduppsamlare? Det är fallet för många människor världen över, inte minst skolflickor.
"Empatiproven” är en personlig essäsamling av den amerikanska författaren Leslie Jamison. Jamison har kallats Joan Didions och Susan Sontags barnbarn, och här finns mycket som påminner om de båda essästjärnorna: om Didions melankoliska miljöbeskrivningar och närhet till känslan, och om den intellektuella skärpan i Sontags iakttagelser.
Lantz berättar att hon lägger lejonparten av sin tid på att oroa sig. För miljön, världen och (hypokondriskt) för den egna hälsan. Tills hon en dag blir sjuk. Först kommer en total utmattning följd av år av återhämtning. Och sedan: cancerdiagnosen. Boken börjar hon skriva redan innan beskedet, och förloppet i realtid skapar en intressant dimension: sjukdomen finns där hela tiden, bara ordlös. En påminnelse om hur vi alla är döende, trots att vi ofta glömmer det tills döden knackar oss i tinningen.