IDA THERÉN ÄR skönlitterär författare och FRILANSSKRIBENT, BASERAD I LOS ANGELES och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR, konst och frågor som berör kvinnor och barn.

Läs mer om mig här

Bokrecension: De ofria av Janne Lundström (Svenska Dagbladet) 170222

Bokrecension: De ofria av Janne Lundström (Svenska Dagbladet) 170222

De ofria janne

Titeln på Janne Lundströms nya ungdomsroman handlar inte bara om slavarna, de som tillhörde de svenska handelsmännen i den svenska kolonin Saint-Barthélemy. Eller, som de lokala kallade den, Bartolomejan. Idag ofta känt som Saint Barths, fortfarande med svenska namn på gatorna.

De ofria är de svarta, såväl slavar så befriade slavar, ”Fria kulörta”. Det är också kvinnor, oavsett hudfärg. Alla styrs av någon, en förmyndare, ägare, bara med olika grader av våld och makt inblandat. Inte ens de vita männen, de som äger de andra, tycks i Lundströms skildring, särskilt fria. De är fast i sina världar där människorna omkring dem är mindre värda, och jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det verkligen går att vara lycklig, i sådan bur av förakt, våld, avstånd mot andra människor. Ingen människa som är så ensam, så separerad, kan må bra.

Slavägaren och handlaren Miller får under ett besök i hemlandet Sverige en dotter. Dottern, Matilda, kommer till paradisön i slutet av 1700-talet. Hon är femton och modern har nyligen dött. Som läsare får vi möta ön med hennes ögon. Det är Matilda som talar i största delen av boken, skriven av henne i trettioårsåldern. Det präglar också språket som säkert är tidsenligt korrekt. Men om jag ska vara helt ärlig tycker jag den är lite trög och styltig att läsa. Jag kommer in i det efter ett tag, men det hindrar min läsning snarare än gör mig intresserad. Precis som att jag föredrar partierna när det går djupare in i relationerna mellan människorna, och blir ganska uttråkad när olika krig och sjöslag beskrivs. Men för målgruppen historieintresserade ungdomar, kanske det är mer tilltalande.

Matilda är en vettig person och blir chockad över hur slavarna behandlas. Det blir inte direkt bättre när hon inser att de två tonåriga slavarna som bor på gården är hennes halvbröder. Pappan har fått dem med slavinnan Beatrijs som sköter hushållet. Relationen mellan Matilda och bröderna, Pieter och Willem, eller Zwarte och Witte som de kallas av fadern/ägaren, står i centrum för boken. Här finns det som medveten läsare all anledning att bli lite nervös. Hur ska den här medelålders vita svenne-författaren klara att skildra de här komplexa relationerna utan att exotifiera eller göra den vita ”goda” kvinnan till hjälte. Men jag är glad att medge att jag inte har några särskilda invändningar. Som jag uppfattar det – visserligen med min egna vita blick – får vi en komplex bild av alla huvudpersonerna i boken, och det känns intelligent, men framför allt intressant.

De pyttesmå nyansskillnaderna i kulör mellan tvillingarna ger dem olika identiteter, en symbol för hur olika livet kan bli bara för lite pigment, i en rasistisk värld. Författaren skildrar de komplicerade känslorna, mest fyllda av hat, mellan Pieter och fadern/ägaren och skenheligheten hos Willem som är faderns gullunge medan Pieter behandlas vidrigt.

Matilda är inte heller perfekt, och bröderna är med all rätt skeptiska mot henne. Hudfärgen blir en ständig barriär dem emellan. Inte ens mot slutet, när Beatrijs blivit friköpt är hon och Matilda på jämlikar. Rollen som slav och ägare finns kvar, som ett vidrigt minne, en vägg mellan människorna. Det blir ett straff också för de vita, privilegierade: kontakten som alla människor söker med andra människor, med världen, går inte att infria så länge det finns ett element av ägande, av ofrånkomlig makt, som ligger mellan och skaver.

Många med vit, eller ska vi säga rosa-beige hud, inbillar sig att vi kommit förbi den här mentaliteten idag. Men den rasistiska indoktrineringen sitter djupt. Vi är fortfarande hjärntvättade att se på vita drag som skönhetsidealet. Individer med lite mer melanin i huden lever under ett ständigt ifrågasättande.

Det svenska slaveriet, en historia som vi äntligen börjat prata om de senaste åren, var ett relativt kort kapitel. Men tankarna lever kvar, och vi måste våga prata om det för att rensa ur de gamla vanföreställningarna. Avprogrammering börjar med: inse att du – ja, även du – är hjärntvättad att tro att ljusrosa hud är bättre än andra nyanser.

Ida Therén

Publicerat i Svenska dagbladet 22 februari 2017

Bokrecension: Melissa Broder – So sad today (Svenska Dagbladet) 170227

Bokrecension: Melissa Broder – So sad today (Svenska Dagbladet) 170227

TV-inslag: Gäst i föräldrafikat, Malou efter 10 (TV 4) 170217

TV-inslag: Gäst i föräldrafikat, Malou efter 10 (TV 4) 170217