Läs mer om mig här.
All in SKÖNLITTERATUR
“Semestervänlig och lite kort – men den får in en hel del mellan pärmarna. Lena Ackebos nya roman handlar om snälla Mona som aldrig har satt upp gränser mot omvärlden. En kärleksaffär får henne att tänka lite mer på sig själv – med omvälvande konsekvenser.”
Pulver i pappas mungipa, och brända skedar i hans sovrum. Daniel Magariel skriver om en 12-årig pojke vars missbrukande, manipulativa pappa tar till extrema metoder för att skilja barnen från deras mamma.
Vi får komma den komplexa upplevelsen av att vara svart i USA nära, utan att det blir vare sig sentimentalt eller exotiserande. Leva oss in i hur huvudpersonen känner, när den vita klasskompisen inte fattar varför Starr blir sårad när hon säger slapp-rasistiska saker ”på skoj”.
Det svarta hålet Psykisk ohälsa – ett hinder för kreativiteten eller en källa till inspiration? Jag intervjuade författare och sakkunniga om anti-depressiv medicinering och hur den kan påverka skrivandet.
Det är inte första gången vi ses. Redan som nioåring skrev jag beundrarbrev till henne, efter att ha läst hennes roman "Kattskorpor". Den enda anledningen att jag vågade skriva var för att hon bodde i närheten av min hemstad, Värnamo. Jag skrev breven på min pappas elektriska skrivmaskin, och blev överlycklig när jag fick svar. Från en riktigt författare! Det som var min dröm, en dag. Att skriva.
”Ibland är man lessen” tvingar oss att försöka förstå oss på människor som finns mitt ibland oss.
Kanske är lycka något så enkelt som en känsla av kontakt, med världen, universum, andra människor. Inget av det här återfinns för människorna i boken. Romanen är underhållande, men jag hade önskat mig lite tydligare inramning, nu är det väldigt fragmentariskt.
Hudfärgen blir en ständig barriär dem emellan. Inte ens mot slutet, när Beatrijs blivit friköpt är hon och Matilda på jämlikar. Rollen som slav och ägare finns kvar, som ett vidrigt minne, en vägg mellan människorna. Det blir ett straff också för de vita, privilegierade: kontakten som alla människor söker med andra människor, med världen, går inte att infria så länge det finns ett element av ägande, av ofrånkomlig makt, som ligger mellan och skaver.
Vi lever i en tid som hatar kvinnors inre liv så mycket att vi idealiserar bedövade ansiktsuttryck, där botox får vuxna kvinnor att se ut som vaxdockor utan förmåga att visa känslor eller empati. Misogynin som många kvinnor internaliserar, rädda att skrämma män som dallrar av skräck när de inte längre kan styra och ställa utan att bli ifrågasatta. En slät yta skrämmer ingen. En diskussion om idealiseringen av den ofarliga, flickan – den perfekta projektionsytan för vuxna män och dominanta fantasier – blir då mer relevant än någonsin. När ska vi sluta vara rädda för kvinnor, för kvinnlig kraft? Kvinnlig ilska?
Vem bär egentligen på mest styrka: en mor med sitt barn i famnen som stirrar in i en gevärspipa, eller soldaten som bär på vapnet? Sann styrka, precis som sann manlig- och kvinnlighet, är något annat än det vi lurats att tro. Och de tankarna finns i ”Denzel”.
Release för nya numret av svenska Granta, där jag är med. Ett utdrag ur mitt pågående projekt, en historisk roman om June Miller.
Bruce vågar följa vägen han tror på: musiken. Han blir ett bevis på att tilltro till intuition fungerar. Skulle fler av oss helt våga lita på vår magkänsla är jag övertygad om att världen skulle vara en bättre plats. En där vi låter oss styras av kärlek, inte av rädsla.
Vi kan påverka världen, tycks Morrison säga. För att skapa en plats med omtanke och fungerande relationer mellan människor behöver vi bryta cyklerna av våld mot barn, och av utebliven närhet och kärlek till dem. Insikten som – för sent – kommer till Brides mor är som en sammanfattning av berättelsen: ”Vad man gör mot barn betyder något. Och de kanske aldrig glömmer.”
Men titeln skvallrar också om ett mer metaforiskt tema i boken: 1970-talets identitetskris. Femtiotalshemmafruar och ”Mad men”-tysta karlar skakades om under 68-rörelsens omförhandling av synen på kön, hudfärg och meningen med livet. Hippies tog ett steg tillbaka mot en mer naturnära tid, innan imperialismen och kapitalismen tagit ett fast grepp om världen. De längtade efter en ny tillvaro med utrymme för känsla och ande, inte bara tanke och handling.
Min tredje barnbok, som jag gjort med Nathalie Ruejas.
"Tyvärr är det nog så att den här boken bara är vad den verkar vara vid första genomläsning: en snygg kille med svår blick som glor på dig en i en bar. Han kan verka spännande eftersom han är så tyst. Men när det väl kommer till kritan inser du att frånvaron av substans när han öppnar munnen inte handlar om att han nått en högre nivå av medvetande. Han har bara inte så mycket att säga."
The English version of a piece about my pregnancy. An excerpt from a longer journal from pregnancy, to the first birthday of my daughter. Published in literary mag CONST Literary Preview, 2015.
Jag är kluven inför det här projektet. Glad för att en kvinna får publicera sin historia om Stockholms konstliv under det dynamiska 1990-talet (konstnären Annika von Hauswolff, gallerister som Christine Lund och Lars Bohman finns bland de många kulturkändisar som passerar förbi). Samtidigt öppnar det upp till diskussion: vem får tala, vems vardag är intressant? Hade den här boken publicerats om den inte innehöll kända namn, och om Ekström inte var en maktfaktor i kulturvärlden?
Överklassens obotliga självförtroende svävar över berättelsen. Sammanhållningen agerar som en magisk hand, som rättar till alla fel och problem. Där de andra barnen som köpt stulna skivor åker ur skolan och måste börja jobba, får Eric en advokat och en dyr internatskola där alla pratar likadant som han gör.
Vi tycks anse att vi lever i historiens mest frigjorda tid. Men vår tids sexualisering, som gör all kropp objektifierad och sexuellt laddad, separerar oss från våra naturligaste tillstånd (förenade, nakna). De finns ständigt tillgängliga: nakna kroppar i sexiga poser. Men sann, ren sexuell kraft känns avlägsen bland hårdporr, contouring, mobilskärmar och gymselfies.
Besattheten vid ytan fjärmar oss från det inre. Sex som akrobatik, inte som det det kan vara: en holistisk, inre resa. Att läsa Bukowski påminner oss om vår blinda fläck.
– De senast ankomna invandrarna ses alltid som obildade, luktar illa, äter konstig mat. Sen kommer en ny grupp, och så är det de som anses primitiva och konstiga.
