Recension: Bruce Springsteen – Born to run

Artikeln är publicerad i Jönköpings-Posten här.

Jag är inget Springsteen-fan. Eller, ska jag säga. Var. Efter att ha läst den här boken får jag nog revidera det uttalandet. (Gissa vem som lyssnar på "I'm on fire" medan hon skriver den här texten?) Hur som helst. Den här biografin är verkligen bra. Den känns ärlig och osentimental utan att vara sensationell. Storsint ger Springsteen en komplex bild både av gamla konflikter, som de med skivbolag och managers, men också av arbetarklassuppväxten i New Jersey med en pappa som slog honom.

Hotet om våld finns överallt i uppväxten: i den katolska skolan, på krogarna, i hemmen, på gatan. På grund av klasstillhörigheten, där "bit ihop och sköt dig själv" är ett mantra, är det få som får eller ber om hjälp för sina psykiska problem. Istället blir depression, ilska och vanföreställningar privata angelägenheter. Följden är att andra människor blir offer för sjukdomen, och cyklerna fortsätter. Men när de psykiska problemen når även Springsteen väljer han att söka hjälp. Att bryta mönstret.

Born to run

Bruce Springsteen slog igenom 1975 med albumet "Born to Run". Han har blivit invald i Rock and..

Bruce Springsteen skriver med enorm integritet, samtidigt som han framstår som ärlig och sårbar. Han skriver öppet om sina dåliga sidor, men även om de bra sidorna, utan att skryta eller sätta sig över någon annan.

Självbiografin har en egen röst, och är inte sådär tillfixad som många biografier är. Här finns Bruce genuina tilltal.

Insiktsfullt om rasism

Det finns många kloka tankar i boken. Som när Bruce Springsteen skriver insiktsfullt och politiskt om hur det är att som vit man ha svarta vänner i en tid full av strukturell rasism. Det finns något i vännernas upplevelse av världen som han, åtminstone i början, inte riktigt förstår, men där medvetenhet blir nyckeln för att bli en vettig allierad.

Han har också kloka tankar om förälderns roll i barnets liv. Hur föräldern lätt får en gudalik status. Blir barnet inte bemött med kärlek och ömhet upplever det att det inte har gjort sig förtjänt av det. Blir barnet ignorerat, så upplever det att det inte existerar.

Mitt hjärta krossas till en hög av pyttesmå bitar, när jag tänker på det här. Hur inte bara Springsteen, utan väldigt många av oss andra som aldrig har får den kärlek vi förtjänar av dem som har satt oss till världen. De som har som viktigaste uppdrag att älska oss ovillkorligt. Det är klart att det påverkar oss resten av livet, om vi inte får uppleva det som små. De känsliga och öppna tvingas sluta sig inom ett hårt skal.

Tilltro till intuition

Bruce vågar följa vägen han tror på: musiken. Han blir ett bevis på att tilltro till intuition fungerar. Skulle fler av oss helt våga lita på vår magkänsla är jag övertygad om att världen skulle vara en bättre plats. En där vi låter oss styras av kärlek, inte av rädsla. Han trodde på sin förmåga och kände att han hade något han ville förmedla med sin musik. Så han satsade på det, mot alla odds. Han har aldrig varit något annat än rockstjärna. Och exakt så ska det vara.

Är du ett Springsteen-fan är det här måsteläsning. Är du, liksom jag, inte tidigare övertygad, kommer du kanske bli det. Oavsett vilket är det ett intressant tidsdokument och en skildring av en musikbransch i förändring. Bruce har hängt med ända från tiden då band skulle släppa flera skivor om året, i skivbolagens regi, fram till dagens radikalt annorlunda förhållanden.

Det är amerikansk historieskrivning, men också en slags studie i vad sann manlighet innebär, eller, om man vill: en självhjälpsbok för gitarrkillar. De som dras till rockmusikervärlden, menar han, är ofta färgstarka beroendepersonligheter. Narcissism, tygellöshet, passion och nedärvda privilegier, skriver han, blir en känslomässig molotovcocktail som skapar förvirring och kan göra en oförmögen eller ovillig att göra det medvetandesprång som ett liv inom yrket fodrar.

Men Springsteen tar steget. Går från sex, droger och rock, till att utveckla djupare analyser, djupare relationer. Till slut finner han kärleken och vågar älska på djupet. Och musiken finns kvar, och blir bara bättre.

Kändiskapets frestelser

Det finaste i boken tycker jag är att se hur Springsteen hanterar alkohol, droger, lockelsen från kvinnor och kändisskapet som en riktig, vuxen människa. Inte genom att låtsas vara tuff, perfekt och ogenomtränglig, utan istället genom att våga ha ett öppet hjärta. Det finns en sann sårbarhet här, vilket är det ultimata tecknet på styrka. Att man vågar öppna sig och älska även de sårbara punkterna i en själv.

Det är det som gör honom omöjlig att motstå. Även för mig, som slår upp boken skeptisk, redo att raljera över ännu en gitarrkille. Men Bruce Springsteen visar sig vara något annat. Eller, åtminstone: en man.

IDA THERÉN

JÖNKÖPINGS-POSTEN 24 OKTOBER 2016