Bokrencension: Gud hjälpe barnet – Toni Morrison SvD 161018
"Gud hjälpe barnet” är Nobelpristagaren Toni Morrisons efterlängtade elfte roman. Den kretsar kring Bride, en 23-årig chef i sminkbranschen – och människorna som omger henne. Som hennes förnamn antyder klär sig Bride enbart i vitt. Det är ett sätt att ta makten över reaktionerna hon möter på grund av sin hud, som beskrivs som blåsvart.
Som liten gav Brides mer ljusbruna mamma henne ingen kärlek, på grund av hennes mörka hudton. Samhällets rasism och kolorism – där människor med ljusare hudnyanser behandlas bättre än de mörkare – präglar också mor- och dotterrelationen. Som vuxen tar Bride kommandot både över sitt namn – hon byter från det bonniga Lula Anne – och över hur hennes utseende uppfattas av omvärlden. Hon bär vita kläder, för att föra tankarna till ”Något elegant. Praliner. Chokladdoppade.” De som möter henne kan inte låta bli att kommentera hennes slående skönhet.
Bride bär på en lögn, som präglat hennes liv. För att få den uppmärksamhet av modern hon så intensivt suktade efter anklagade hon som barn en oskyldig lärarinna för sexuella övergrepp, vilket ledde till livstids fängelse för kvinnan. När boken börjar är straffet avtjänat, något som väcker många känslor i såväl Bride som i hennes älskare Brooker. För honom väcks minnet av hans storebror, som mördades av en pedofil. Sorgen har satts på paus under tiden med Bride, men nu drabbar den honom på nytt. Han får panik och lämnar henne, plötsligt. Skildringen av Brooker är väldigt bra. Vi får lära känna honom – och med det en komplex bild av en svart manlighet – på djupet.
Brookers utmaning är att frigöra sig från barndomens sorger, och det centrala temat i boken är just hur barndomstrauman spelar upp sig för oss gång på gång, tills vi grävt tillräckligt djupt i såren för att kunna plocka bort pistolkulan som satt sig. Många låter skorpan växa över, så det ser normalt ut – men såret läker aldrig ordentligt. Även sexuellt våld och övergrepp mot barn återkommer i romanen. Morrison beskriver det osentimentalt och vid ett par tillfällen under läsningen får det mig att känna fysiskt obehag. Hela boken är sådan: brutal, som ett smattrande automatvapen med verklighetsbomber. Men det finns ett kärleksbudskap, mitt i våldet. Vi kan påverka världen, tycks Morrison säga. För att skapa en plats med omtanke och fungerande relationer mellan människor behöver vi bryta cyklerna av våld mot barn, och av utebliven närhet och kärlek till dem. Insikten som – för sent – kommer till Brides mor är som en sammanfattning av berättelsen: ”Vad man gör mot barn betyder något. Och de kanske aldrig glömmer.”
”Gud hjälpe barnet” utspelar sig i nutid, vilket är ovanligt för Morrison som ofta blickar bakåt i historien. Samtidigt leker den med sagan och magisk realism, som när Brides kropp förvandlas till ett barns, i takt med att hon utforskar barndomens smärtpunkter. Toni Morrison – en bra bit över 80 – missar inte heller chansen att kommentera vår samtid. Hon ger en känga till dumheten som teknikbesattheten skapar (internet är anmärkningsvärt frånvarande), en annan till grymheterna i de vinstdrivande fängelserna. Hon tar upp vikten av att diskutera hur pengar och ekonomi formar förtryck, inklusive rasism.
Jag sträckläser romanen och tittar upp efter sista sidan, helt knockad. Tårögd, förtvivlad, ursinnig, upphetsad. Toni Morrison tvekar inte för några starka känslor utan beskriver livets drama och extrema brutalitet – utan att det blir allt för högspänt eller sensationssökande. Hon har förmågan att växla mellan grymhet och glimten i ögat på en millisekund.
Tempot är på max genom hela boken, men tyvärr gör det också att det går väl snabbt ibland. Vissa delar känns skissartade, snarare än färdigutvecklade. Samtidigt finns det en poäng med den rykande farten, som ger berättelsen en lavinartad kraft när den fullkomligt rasar över en. Efter läsningen finns det många tankar som vill stanna kvar i ens medvetande, gärna med några extra varv av analys. Dela läsningen med någon – det finns material här för många timmars samtal.
IDA THERÉN
