Jag medverkade i P4 Extra och pratade om amning längre än normen, och vår sexualiserade syn på kvinnokroppen.
Läs mer om mig här.
Jag medverkade i P4 Extra och pratade om amning längre än normen, och vår sexualiserade syn på kvinnokroppen.
Vi tycks anse att vi lever i historiens mest frigjorda tid. Men vår tids sexualisering, som gör all kropp objektifierad och sexuellt laddad, separerar oss från våra naturligaste tillstånd (förenade, nakna). De finns ständigt tillgängliga: nakna kroppar i sexiga poser. Men sann, ren sexuell kraft känns avlägsen bland hårdporr, contouring, mobilskärmar och gymselfies.
Besattheten vid ytan fjärmar oss från det inre. Sex som akrobatik, inte som det det kan vara: en holistisk, inre resa. Att läsa Bukowski påminner oss om vår blinda fläck.
– De senast ankomna invandrarna ses alltid som obildade, luktar illa, äter konstig mat. Sen kommer en ny grupp, och så är det de som anses primitiva och konstiga.
Det är tillgänglig konst som passar såväl den vana konstbesökaren, som den som bara gillar att se på häftiga filmklipp på Youtube. Det är konst som väcker många tankar, utan att du måste ”fatta” eller att någon behöver känna sig utanför.
Där hos en annan sorts kvinna än den jag var bekant med. En som pratade för högt, som drack champagne till frukost, en vars alla vänner – och exman – var bögar. En som klär ut sig, när hon ska klä upp sig, som dras till den sortens avancerade mode som brukar skrämma bort de män som älskar ”the girl next door”. En som inte behöver ”unna sig något” ibland, för livet är ett enda stort unnande.
– Jag tror ändå inte att det går att vara en fri röst, om man egentligen vill påverka samhället i dag. Ju skarpare man blir i sina analyser och åsikter, desto mer blir man ett varumärke. Plockas in, när någon vill ha en viss åsikt.
En bok med 28 personer har inte ansvar – eller kapacitet – att representera hela den feministiska rörelsen. Men självklarheten i anslaget till ”Feminismens ABC”, som om urvalet var helt okomplicerat – och, ska vi säga – ofärgat av ens egen världsbild, sätter fingret på en viktig fråga. Vems (her)historia är det som skrivs när vi pratar om ”feminism”? Det jag antar att jag undrar är: Kan vi prata om feminism 2016, utan att ta in begrepp som intersektionalitet.
”Poppy Pym och faraos förbannelse” är en intersektionell deckar-Harry Potter, med nyanser av Pippi Långstrump. Och jag ser fram emot nästa bok om henne.
Buddhan, den ultimata förlåtaren, porträtteras ofta med ringar kring sin gestalt. Jag tänker mig dem som kraftfält, gränser som man själv kan reglera genom att centrera sin energi. Genom att känna oss själva kan vi veta våra gränser. Då kan vi också förlåta, samtidigt som vi undviker att bli överkörda.
Jag åker till Barcelona i en vecka som en förberedelse, för att ställa in kroppen. Veckan efter, så fort jag kommit hem, händer det äntligen. Det vi väntat på så länge. Jag söker överallt om bra berättelser om graviditet, hittar inget utom mammatidnings-kitsch. Varför är det så? Jag bestämmer mig för att skriva min egen berättelse.
Detta är ett utdrag.
Efter att ha läst den här boken, där nittio procent består av gnäll och suckar av olika slag känner jag mig ändå märkligt upplyft. Det finns något subversivt i att inte vara käck och tacksam, i en panik-hurtig tid. När folk maniskt listar grönsaker (”hälsa”) och att svettas (”träning”) som sina fritidsintressen är det skönt att läsa om Gunnar. Han som gillar att dricka kaffe, kolla på kor och beklaga sig över andra serietecknare. Hellre det.
Konstgrupp Almedalen ser stora brister med kultursamverkansmodellen och konstaterar att det saknas tydliga riktlinjer för samtidskonsten. De ser också en risk att politiker och tjänstemän i regionerna tar sig ganska stora friheter. Idén om ”armlängds avstånd” – att politiker inte ska lägga sig i innehållet i kulturverksamheten, saknas i bland annat Region Skånes kulturplan. Det borde ses som en varningssignal, menar Macarena Dusant, eftersom lokala SD-politiker uttryckt att regionens arbete med HBTQ-frågor ska upphöra helt.
"Jag tänker på Bodil Malmsten och vad hon säger om författaridentiteten. Att hon inte bryr sig om att kallas författare. Istället är hon nöjd med att kallas ”en som skriver”. På samma sätt kan man tänka sig att det egentligen kvittar hur vi föreställer oss att konstnärer är, eller ska vara. När det väl kommer till kritan är attribut som frisyr och gångstil irrelevanta, även om det kanske triggar igång gallerister som vill åt ett koncept. I slutändan är en konstnär en person som skapar konst. Det räcker så."
Romanen är skriven med komisk magisk realism, och svävar ständigt mellan det absurda, surrealistiska och vardagliga, på ett skickligt vis. Det är en samtidsroman som också är en saga, där varje figur mejslas ut på ett trovärdigt och komplext vis. På det hela taget är ”Skönhetens fatala betydelse” njutningsfull sträckläsning. Den är både lättläst och intelligent, en blandning mellan finlitteratur, chick lit, saga och deckare.
Bara en erfaren författare kan skriva så här avancerat på ett så ledigt vis. Det finns en nästan barnslig lust i boken, Atkinson verkar ha haft riktigt kul under skrivandets gång. Och alla möjliga får en släng av sleven – de konservativa, hippies, snobbiga tanter, Paris Hilton-liknande Londonskönheter, lata konstnärssnubbar, miljönördar och, inte minst, Atkinson själv. Genom den uppskruvat osympatiska Viola får vi intrycket av att hon ironiserar lite över sig själv, i livet som bästsäljarförfattare som aldrig riktigt får komma in i litteraturens finrum.
Hon har varit vän med kultfigurer som Simone de Beauvoir, Anaïs Nin och Siri Derkert. Varit en del av 1968-protesterna i flera länder. Arbetat som hyllad avantgardistisk scenograf inom teatern.
När det kommer till 1900-talets kulturella utveckling har Gunilla Palmstierna-Weiss varit nära de stora händelserna.
“Det kändes lugnt när mina känslor dog” är den kvinnliga motsvarigheten till tv-serien ”Boys”, om två unga killar som driver runt i Stockholm, tänker på sex och relationer och försöker vara kreativa. Det är en samtidsberättelse, om att vara en vit feministtjej mellan 20 och 30 i en storstad i Sverige, våren 2016.
Chris har tidigare inte kunnat skriva eftersom hon kompromissat så mycket i livet att det varit omöjligt för henne att ”inta en position”. Allt eftersom hon skriver blir hon inte bara förälskad i Dick – utan också i sin egen röst.
Håkan Hellströms låttexter är poesi för fotbollskillar som söker något mer i livet. För min pappas medelålders cd-samlarpolare. För vita innerstadsgymnasister som romantiserar antidepressiva. Och det är väl bra, att det finns. Men att kalla honom en litterär hjälte antyder att man borde läsa fler böcker.