Feminismens ABC – Vems feminism? Juni 2016
Feminismens ABC, av fotografen Lisa Mattison och illustratören Moa Hoff är ett försök att lyfta fram 28 bortglömda feminister i den svenska historien - en för varje bokstav. Tror jag, för jag får inget riktigt grepp om vad syftet med boken är. Det gör den också lite svår att recensera, eftersom jag inte heller är helt säker på målgruppen.
Boken innehåller flera intressanta livsöden, varav ett flertal är nya bekantskaper för mig.
Som anarkisten Eva X Moberg, stadsrådet Ulla Lindström, reklambranschpionjären Sofia Gumaelius, matskribenten Pernilla Tunberger och uppfinnaren Solgun Drevik.
Det är inte heller bara vänsterfeminister. Till exempel lyfts centerpartisten Karin Söder, den första kvinnliga utrikesministern som arbetade för nedrustning och mot apartheid.
Andra är mer kända. Musikern Robyn, författaren Victoria Benedictsson, den sexualpolitiska pionjären Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen.
På många sätt är boken genomtänkt. Den är exempelvis satt med typsnitt ritade av kvinnor (fler finns på typeequality.com ).
Men på andra sätt är jag lite frågande.
Alla försök att skriva ”herstory” och ge plats till bortglömda kvinnor är värda att uppmuntra. Men det känns viktigt att poängtera att det här handlar om ”Ett (subjektivt) feministiskt ABC”. Mer än en ABC-bok över Feminismen, med stort F.
Bokens urval väcker många andra tankar i mig, som inte bara baseras på den. Att lägga allt det på en tecknad bok på 40 sidor skulle vara orättvist. Så nu tänker jag att recensionen är slut. Jag startar ett nytt stycke:
Kan man ens prata om systerskap, 2016? Eller är det en förlegad idé. Den frågan ställde en vän till mig på en middag nyligen. Eller, det behöver breddas till att innefatta fler variabler. Det finns så många andra faktorer som spelar in: klass, etnicitet, hudfärg, ekonomi, funktionsvariationer.
Frågorna hopade sig: Är erfarenheten av en könstillhörighet en gemensam upplevelse, värd att skapa sammanhållning kring? Vad har separatism för betydelse, och vilka rum kan vara viktiga, i vilka sammanhang.
Samma tankar dyker upp när jag funderar kring subjektiviteten i bokens urval. Allra tydligast blir det i vem de valt som symbol för framtidens feminism: den blonda juriststudenten Ängla Eklund. Bokstaven Ä var säkert inte helt lätt att fylla. Men i en tid där den feministiska rörelsen puttrar av starka röster inom icke-vit feminism, transfrågor och funkisrörelsen hade det kanske funnits andra representanter som hade känts mer brännande, att lyfta fram.
De enda icke-vita minoriteterna i boken är den samiska politikern Elsa Laula Renberg, den romska människorättskämpen Rosa Taikon och Fadime Sahindal, som blivit en symbol i kampen mot hedersvåld. Ingen som exempelvis är känd för att kritisera vithetsnormer är representerad.
En bok med 28 personer har inte ansvar – eller kapacitet – att representera hela den feministiska rörelsen. Men självklarheten i anslaget till ”Feminismens ABC”, som om urvalet var helt okomplicerat – och, ska vi säga – ofärgat av ens egen världsbild, sätter fingret på en viktig fråga. Vems (her)historia är det som skrivs när vi pratar om ”feminism”?
Det jag antar att jag undrar är: Kan vi prata om feminism 2016, utan att ta in begrepp som intersektionalitet.
IDA THERÉN
PUBLICERAT I DAGENS ETC JUNI 2016
