Bokrecension: Chris Kraus – I Love Dick – SvD 30 maj 2016
"Ärlighet av detta slag hotar ordning,” säger Chris Kraus vän, poeten David Rattray. Det är just den sortens urjobbiga ärlighet som vi återfinner i Kraus kultklassiker från 1997, ”I love Dick”. Nu kommer den amerikanska boken – som nyligen även fått brittisk distribution – på svenska, översatt av Annelie Axén. Den dubbeltydiga amerikanska originaltiteln är kvar, och det är bra. Ett snuskigt skämt, ettdick joke som sätter tonen för textens udd – och humor.
Den självbiografiska boken handlar om den experimentella filmmakaren Chris Kraus, som lever med sin betydligt äldre make Sylvère Lotringer. Han är en populär fransk kulturteoretiker med anmärkningsvärt bra kvinnosmak: tidigare har han varit ihop med den feministiska ikonen Kathy Acker. Chris närmar sig 40 och är besviken på sitt bristfälliga sexliv, men också det uteblivna konstnärliga erkännandet. Så länge hon är med Sylvère är hon kvävd i rollen som hans fru, en ständig ”plus en”.
Chris försörjs av makens pengar medan hon sysslar med sin konst. Hon är feminist och marxist men också pragmatiker: ”Fanns det någon som var fri under senkapitalismen?” Hon förhandlar upp hans föreläsararvoden och investerar pengarna i fastigheter som de hyr ut.
En dag träffar paret kulturteoretikern Dick (som i verkligeheten heter Dick Hebdige). Hans cowboymanér och vagabond-osande alkoholisttendenser står i stark kontrast till det judiska, hyperintellektuella paret. Han är kropp, de är ord. Något hos honom gör att de fördämningar som inneslutit Chris sexuella lust brister. Hon drabbas av det psykoslika tillstånd som kallas nyförälskelse. Hon älskar Dick.
Tillsammans med maken börjar hon skriva brev till Dick. Först korta, prövande, men snart allt mer intensiva texter, fulla av ”masturbatorisk passion”. Hon skriver liggande på rygg, med datorn över sig som en älskare.
Breven skickas inte genast, men de skapar ett spel som ”är verkligt, och till och med bättre än verkligheten”. De påminner om den långa litterära tradition där manliga författare projicerar sin lust och sina föreställningar på snygga tjejer: Bretons Nadja eller Henry Millers Mona/June. Att ta sig friheten att göra någon till ett objekt för sin åtrå är också ett sätt att utöva makt. Och just sexuell makt ligger som en ständig skugga över texten, där Chris styr, trots att hon är den undergivna, i beroendeställning. Medan hon fortfarande hade sex med maken fanns det ett BDSM-inslag i relationen, och den går inte att bortse från i mötet med Dick. Sylvères brev till konkurrenten Dick blir som skickade från en intellektuell cuckold, termen för män som tänder på att se sin kvinna ligga med andra.
Dick visar sig vara exakt den personen Kraus tror att han är. Ett svin – eller, på engelska: a dick. Dagen efter de äntligen haft sex behandlar han henne som en soppåse som ska slängas ut. Men i stället för att värja sig mot den kvinnligt kodade förnedring som väcks i henne, går Kraus in i känslan. Hon påminner läsaren om att den som erkänner sina känslor – även de som gör oss som svagast – visar på mer styrka än den som stänger av dem.
Gränsen mellan textbaserad konst och poesi, mellan performance och teater, film och videokonst, ljudkonst och musik har blivit så fin att den ibland är omöjlig att urskilja. Det är något vi vant oss vid, men ”I love Dick” som alltså kom ut för snart två decennier sedan är profetisk: det här är post-internet-konst från en tid innan sociala medier ens existerade. Själv kallar Kraus sin bok ”performativ filosofi”, en performance som blivit till text. Men det går lika bra att tala om den som en genreöverskridande autofiktion eller en fallstudie över erotisk besatthet. Och i en tid då konstnärliga uttryck överlappar varandra som venndiagram känns ”I love Dick” hyperaktuell.
Chris har tidigare inte kunnat skriva eftersom hon kompromissat så mycket i livet att det varit omöjligt för henne att ”inta en position”. Allt eftersom hon skriver blir hon inte bara förälskad i Dick – utan också i sin egen röst. Breven övergår i en dagboksliknande form, där det är oklart om DD står för ”Dear Dick” eller det förkortningen brukar användas för: ”Dear Diary”. Breven rör sig också allt längre utanför kärleksrelationen, mot tankar kring konst och feminism. (Här finns också ett avsnitt om en amerikansk jurist som hungerstrejkar för att rädda sin make som tillhör maya-folket, som får läsningen att tappa i tempo.)
I boken säger Chris Kraus att hennes förebild är Hannah Wilke, konstnären som omvandlade sådant som irriterade henne till konstverk och som ”verkade så pinsam medan hon levde”. Det är just det som är så underbart med ”I love Dick”, att dess författare till fullo omfamnar svagheterna, ser deras styrka och kraftfulla potential.
IDA THERÉN
