Läs mer om mig här.
All in BOKRECENSION
Överklassens obotliga självförtroende svävar över berättelsen. Sammanhållningen agerar som en magisk hand, som rättar till alla fel och problem. Där de andra barnen som köpt stulna skivor åker ur skolan och måste börja jobba, får Eric en advokat och en dyr internatskola där alla pratar likadant som han gör.
Vi tycks anse att vi lever i historiens mest frigjorda tid. Men vår tids sexualisering, som gör all kropp objektifierad och sexuellt laddad, separerar oss från våra naturligaste tillstånd (förenade, nakna). De finns ständigt tillgängliga: nakna kroppar i sexiga poser. Men sann, ren sexuell kraft känns avlägsen bland hårdporr, contouring, mobilskärmar och gymselfies.
Besattheten vid ytan fjärmar oss från det inre. Sex som akrobatik, inte som det det kan vara: en holistisk, inre resa. Att läsa Bukowski påminner oss om vår blinda fläck.
En bok med 28 personer har inte ansvar – eller kapacitet – att representera hela den feministiska rörelsen. Men självklarheten i anslaget till ”Feminismens ABC”, som om urvalet var helt okomplicerat – och, ska vi säga – ofärgat av ens egen världsbild, sätter fingret på en viktig fråga. Vems (her)historia är det som skrivs när vi pratar om ”feminism”? Det jag antar att jag undrar är: Kan vi prata om feminism 2016, utan att ta in begrepp som intersektionalitet.
”Poppy Pym och faraos förbannelse” är en intersektionell deckar-Harry Potter, med nyanser av Pippi Långstrump. Och jag ser fram emot nästa bok om henne.
Buddhan, den ultimata förlåtaren, porträtteras ofta med ringar kring sin gestalt. Jag tänker mig dem som kraftfält, gränser som man själv kan reglera genom att centrera sin energi. Genom att känna oss själva kan vi veta våra gränser. Då kan vi också förlåta, samtidigt som vi undviker att bli överkörda.
Efter att ha läst den här boken, där nittio procent består av gnäll och suckar av olika slag känner jag mig ändå märkligt upplyft. Det finns något subversivt i att inte vara käck och tacksam, i en panik-hurtig tid. När folk maniskt listar grönsaker (”hälsa”) och att svettas (”träning”) som sina fritidsintressen är det skönt att läsa om Gunnar. Han som gillar att dricka kaffe, kolla på kor och beklaga sig över andra serietecknare. Hellre det.
Romanen är skriven med komisk magisk realism, och svävar ständigt mellan det absurda, surrealistiska och vardagliga, på ett skickligt vis. Det är en samtidsroman som också är en saga, där varje figur mejslas ut på ett trovärdigt och komplext vis. På det hela taget är ”Skönhetens fatala betydelse” njutningsfull sträckläsning. Den är både lättläst och intelligent, en blandning mellan finlitteratur, chick lit, saga och deckare.
Bara en erfaren författare kan skriva så här avancerat på ett så ledigt vis. Det finns en nästan barnslig lust i boken, Atkinson verkar ha haft riktigt kul under skrivandets gång. Och alla möjliga får en släng av sleven – de konservativa, hippies, snobbiga tanter, Paris Hilton-liknande Londonskönheter, lata konstnärssnubbar, miljönördar och, inte minst, Atkinson själv. Genom den uppskruvat osympatiska Viola får vi intrycket av att hon ironiserar lite över sig själv, i livet som bästsäljarförfattare som aldrig riktigt får komma in i litteraturens finrum.
“Det kändes lugnt när mina känslor dog” är den kvinnliga motsvarigheten till tv-serien ”Boys”, om två unga killar som driver runt i Stockholm, tänker på sex och relationer och försöker vara kreativa. Det är en samtidsberättelse, om att vara en vit feministtjej mellan 20 och 30 i en storstad i Sverige, våren 2016.
Chris har tidigare inte kunnat skriva eftersom hon kompromissat så mycket i livet att det varit omöjligt för henne att ”inta en position”. Allt eftersom hon skriver blir hon inte bara förälskad i Dick – utan också i sin egen röst.
Precis som i många andra Duras-verk befinner sig huvudpersonerna vid kusten. Havet är en kuliss, som lever och spelar in i handlingen. Vågorna och åtrån vävs ihop. En kvinna, som är utstött, verkar leva på gatan. Två män rör sig omkring henne, i en triangulär form som återkommer i Marguerite Duras böcker. Ett tidigare exempel är den voyeuristiska iakttagelsen i Lol V. Steins bekännelser (1964). Böckerna har för övrigt flera gemensamma knytpunkter, som platsen där de medverkande befinner sig: S. Thala.
Bokens absoluta styrka ligger i hur det sexuella våldet inte behandlas sensationellt, som en kittlade detalj för läsaren, och sedan lämnas med antagandet att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Det tar inte slut för att Miri släpps från kidnappningen och våldtäkterna upphör. Inte ens när hon är fri, är hon fri.
De aforismlika styckena (”Vi är gifta. Ett bestämt ställningstagande. En förklaring.”) är dessutom skrivna med ett musikaliskt flyt, en förförisk språklig rytm som får en att sukta efter mer. Längre penseldrag av berättande kombineras med korta, intensiva stötar. Det är både intellektuellt och punkigt, avancerat och naivt. En kantig Picasso snarare än en suggestiv akvarell. Det förtjänar att avnjutas med en penna i handen, med pauser för att låta allt sjunka in. Och framför allt, att läsas om, gång på gång. Det kommer jag att göra.
”Sociala medier förstör våra liv”, säger en av de intervjuade i ”American girls”. Men ändå, konstaterar hon, kan hon inte sluta använda dem. ”För då skulle jag inte ha något liv.” Paradoxen står i centrum för journalisten Nancy Jo Sales fascinerande nya verk, inför vilket hon under två och ett halvt år intervjuade tonårstjejer i hela USA.
I december 1969 spred Yoko Ono och maken John Lennon budskapet “Kriget är över” via flygblad och affischtavlor över hela Manhattan. Inställningen att fred är möjlig, om vi bara vill, och att vårt agerande spelar roll för historien har följt med sedan dess. Den är viktig även i nya boken ”Woman power”, som svenska Bakhåll ger ut som första förlag i världen.
De yxiga, grå teckningsstrecken passar perfekt ihop med det ångestladdade men också kärleksfulla och dämpat humoristiska berättandet. Med små medel lyckas hon skapa blickar och ansiktsuttryck som uttrycker själen innanför.
