Svenska författare har (precis som ”svensken” själv) allt för mycket distans, till sig själva, men även till det de skriver. Det tyckte författaren Mare Kandre. Kandre själv geniförklarades redan vid debuten 1984 med “I ett annat land”, 22 år gammal. Hon fortsatte sedan producera verk som var just distanslösa, som bar på en intensitet och närhet ovanlig för svenska författare. Skiljelinjen mellan barndom och vuxenliv, kvinnlighet och främlingsskap samsas med mardrömslika labyrinter i de tiotal böcker hon hann ge ut. Det finns en täthet i tilltalet, där läsaren lämnas ensam med tolkningen av de ofta obehagliga händelseförloppen.
Nu släpper Kartago – på tioårsdagen av Mare Kandres död – för första gången hennes upphittade punkserier, skapade av en tonårig författare som ännu inte hittat fram till den skönlitterära formen. Mare Kandres skönlitterära verk har ofta förknippats med det gotiska, något som hon själv enligt Mattias Fyhrs bok ”Skitigt vackert mörker” (Ellerströms, 2012) definierade som en lite överdriven, uppskärrad stämning, där läsaren får intrycket av att något ligger dolt mellan orden. Samma känsla återfinns i serierna, där tonläget är bekant, även om orden inte står i fokus. Majoriteten av boken ägnas åt ”Punkaren”, Kandres tolkning av kultboken ”The Punk” av fjortonåriga Gideon Sams. Den såldes som den “första punkboken”, en Romeo och Julia-inspirerad historia, då den kom ut i England 1977. Kandre flyttade till England för att gå på konstskola redan som sjuttonåring och det var där hon skapade ”Punkaren”, med dramatiska teckningar och modigt skarpa tuscharbeten som lyfter den relativt banala handlingen.
Estetiken lånas från affischer till punkspelningar, med skarpa svarta fält och den vita bakgrunden som en egen närvaro. En specifik sorts våld genomsyrar serien med sparkande kängor, krossade flaskor kantade av blod och säkerhetsnålar som sticks i magar. De långa, smala huvudpersonerna, med namn som anspelar på sjukdom och äckel – Sid Sick, Bill Migraine, Johnny Vomit… – springer mellan The Clash och Sex Pistols-spelningar. I den överhängande hotfullheten och enigmatiska stämningen finns rötterna till den ”Kandreska” stämningen, som senare skulle komma att blomma ut i hennes skönlitterära verk.
Det är imponerande att en tonåring skapat de stundtals vackra rutorna, men samtidigt märks det att serien är ofärdig, och hade tjänat på att tas om hand av en redaktör. Texten är ofta redundant – som när bilden föreställer en punkarkänga som sparkar och texten lyder: ”de sparkar” – och rutorna hade blivit mer effektiva om de fått verka i tystnad.
I andra försöket, “Dumheten”, vågar en något år äldre Kandre lita mer till bilderna, med en annan tyngd som resultat. Serien, från 1980, fokuseras kring existentiell ångest (ett ämne många samtida svenska serietecknare, till exempel Åsa Grennvall, också behandlar). Vi får här följa en kvinnlig huvudperson – tecknad så att hon påminner om Kandre själv – när hon ropar på ”HJÄLP” genom sopnedkastet, i brevlådor, på NK och i snabbköpets tomma gångar. Ingen lyssnar. I desperation sväljer hon en näve tabletter, och vaknar upp på sjukhus. Inte heller där får hon gensvar. Slutet är hopplöst: en grotesk läkare ger henne en pillerburk snarlik den förra. Texten i rutan lyder: ”Osv. Osv”. Mardrömmen fortsätter. Med Kandres eget slut på livet som facit i hand får ”Dumheten” en nästan profetisk dimension.
Den romantiska idén om den intuitiva geni-författaren projicerades ofta på Mare Kandre. Mycket på grund av hennes ungdom, brist på universitetspoäng och, inte minst, hennes kön. Horace Engdahl var glad att berätta för Kandre hur hon skulle ha skrivit sina böcker annorlunda, samtidigt som han i sin recension av “Quinnan och Dr Dreuf” (1994) i Dagens Nyheter medger att han inte förstår boken: ”En recensent med XY-kromosomer gör klokt i att fråga sig om hans bristande entusiasm för denna bok beror på att han saknar en speciell kvinnlig humor”.
Det gick helt enkelt många kritiker förbi att Mare Kandre arbetat hårt för att själv bilda sig, men utanför klassrummet, och att hon medvetet sökte en androgynitet i sitt skrivande. Valet att skriva ”distanslöst”, utan ett bekvämt och ofarligt avstånd, vilade inte på bristande kunskap, utan var ett medvetet stilgrepp. Genom att jämföra Kandre med andra svenska författare har många kritiker också stått handfallna i sina försök att greppa henne, verkligen berätta vem hon var som författare. Kanske är det inte hennes samtida svenskar vi ska mäta henne mot, utan utländska storheter som HP Lovecraft, Margaret Atwood och Joyce Carol Oates.
Kandre, halvestnisk dotter till internationellt arbetande universitetsforskare, talade engelska som barn och uttryckte flera gånger en intellektuell begränsning i svenskan, som hon uppfattade som löjlig. Den tolkningen poängteras av punkseriernas internationella – framför allt brittiska – subkulturreferenser. Dessa är också en påminnelse om att intensiteten och den bristande distansen i hennes skrivande har sina rötter i punkens urladdningsestetik. Ingen annan kommer ta en på allvar, man får göra det själv.
I den välskrivna efterskriften fördjupar vännen Jonas Ellerström bilden av författaren. Vi får läsa om depressiviteten hon redan tidigt bar på, om besvikelsen över att hennes musik missförstods av svenska recensenter och Kandres tankar om “svåra ord”: ”varför ska man ha sån stor respekt för såna ord?”.
I samband med boksläppet får vi även en mp3-skiva med Kandres musik – på tiden, då utbudet på nätet är begränsat. Kandre spelade i flera band, där framför allt Global Infantilists nådde internationella framgångar och uppmärksammades av radiolegenden John Peel. Hennes sångröst är egensinnig och genomträngande, den för tankarna till Kate Bush eller Siouxsie Sioux. Förmodligen hade hon kunnat bli erkänd som både serietecknare och musiker, om hon valt att satsa helhjärtat på det i stället för skönlitteraturen.
Sammantaget utgör “Punkserier” ett viktigt och välkommet tillägg till historieskrivningen kring Mare Kandre, där Fyhrs ”Skitigt vackert mörker” är ett huvudverk. Framför allt påminns vi här om att Mare Kandre inte bara var en av Sveriges mest intressanta röster i modern tid. Hon var en kulturskapare som deltog i, och bör tolkas i relation till, ett internationellt samtal.
Ida Therén är kulturskribent, grundare av tidskriften CONST Literary (P)review och ny litteraturkritiker i SvD Kultur.
http://www.svd.se/mare-kandres-serier-var-ett-rop-pa-hjalp/om/bokvaren-2016
