”Poppy Pym och faraos förbannelse” är en intersektionell deckar-Harry Potter, med nyanser av Pippi Långstrump. Och jag ser fram emot nästa bok om henne.
Läs mer om mig här.
All in SKÖNLITTERATUR
”Poppy Pym och faraos förbannelse” är en intersektionell deckar-Harry Potter, med nyanser av Pippi Långstrump. Och jag ser fram emot nästa bok om henne.
Buddhan, den ultimata förlåtaren, porträtteras ofta med ringar kring sin gestalt. Jag tänker mig dem som kraftfält, gränser som man själv kan reglera genom att centrera sin energi. Genom att känna oss själva kan vi veta våra gränser. Då kan vi också förlåta, samtidigt som vi undviker att bli överkörda.
Jag åker till Barcelona i en vecka som en förberedelse, för att ställa in kroppen. Veckan efter, så fort jag kommit hem, händer det äntligen. Det vi väntat på så länge. Jag söker överallt om bra berättelser om graviditet, hittar inget utom mammatidnings-kitsch. Varför är det så? Jag bestämmer mig för att skriva min egen berättelse.
Detta är ett utdrag.
"Jag tänker på Bodil Malmsten och vad hon säger om författaridentiteten. Att hon inte bryr sig om att kallas författare. Istället är hon nöjd med att kallas ”en som skriver”. På samma sätt kan man tänka sig att det egentligen kvittar hur vi föreställer oss att konstnärer är, eller ska vara. När det väl kommer till kritan är attribut som frisyr och gångstil irrelevanta, även om det kanske triggar igång gallerister som vill åt ett koncept. I slutändan är en konstnär en person som skapar konst. Det räcker så."
Romanen är skriven med komisk magisk realism, och svävar ständigt mellan det absurda, surrealistiska och vardagliga, på ett skickligt vis. Det är en samtidsroman som också är en saga, där varje figur mejslas ut på ett trovärdigt och komplext vis. På det hela taget är ”Skönhetens fatala betydelse” njutningsfull sträckläsning. Den är både lättläst och intelligent, en blandning mellan finlitteratur, chick lit, saga och deckare.
Bara en erfaren författare kan skriva så här avancerat på ett så ledigt vis. Det finns en nästan barnslig lust i boken, Atkinson verkar ha haft riktigt kul under skrivandets gång. Och alla möjliga får en släng av sleven – de konservativa, hippies, snobbiga tanter, Paris Hilton-liknande Londonskönheter, lata konstnärssnubbar, miljönördar och, inte minst, Atkinson själv. Genom den uppskruvat osympatiska Viola får vi intrycket av att hon ironiserar lite över sig själv, i livet som bästsäljarförfattare som aldrig riktigt får komma in i litteraturens finrum.
Precis som i många andra Duras-verk befinner sig huvudpersonerna vid kusten. Havet är en kuliss, som lever och spelar in i handlingen. Vågorna och åtrån vävs ihop. En kvinna, som är utstött, verkar leva på gatan. Två män rör sig omkring henne, i en triangulär form som återkommer i Marguerite Duras böcker. Ett tidigare exempel är den voyeuristiska iakttagelsen i Lol V. Steins bekännelser (1964). Böckerna har för övrigt flera gemensamma knytpunkter, som platsen där de medverkande befinner sig: S. Thala.
Bokrecension av serieromanen Pappa av finska Hanneriina Moisseinen