Bokrecension av "Att omfamna ett vattenfall" i Dala-Demokraten (5 nov 2020)
"Jag blir spontant väldigt förtjust i Ida Theréns roman. Hon ger liv åt June Mansfield, skrapar ihop skärvorna av henne, som Miller och Nin lämnade efter sig, och vänder dem rätt. Så att vi ser en mångfasetterad sten glimma vemodigt och vet att den blixtrade en gång. Det är raffinerat skrivet."
–Bodil Juggas i Dala-Demokraten.
Och lite mer:
"June Mansfield skulle komma att skapa stor litteratur. Utan att själv skriva ett ord.
Det var hon som inspirerade Henry Miller och Anaïs Nin. Författare som skildrade sina utlevande liv i skandalomsusade böcker. De var båda besatta av June Mansfield.
"Hennes skönhet dränkte mig." "Den vackraste kvinnan på jorden". Enligt Anaïs Nins berömda dagbok. June Mansfield var Henry Millers andra fru i ett passionerat, kaotiskt äktenskap och den som förlöste hans författarskap. Hon uppmuntrade honom, försörjde honom, var ett mysterium som sysselsatte hans fantasier. I jazzålderns gränslösa New York, i 1930-talets syndiga, bohemiska Paris.
June Mansfield var en verklig person men blev diktad till fiktion.
Eller så var det hon som skapade fiktionen. Genom att skapa en förtrollande karaktär åt sig själv var hon den egentliga skaparen av litteraturen.
Det är i alla fall ett alternativt sätt se på saken. Som kommer till uttryck i litteraturkritikern Ida Theréns debutroman "Att omfamna ett vattenfall".
Här används åter den mystiska June Mansfield för en författares syften. Men denna gång står Junes eget öde i centrum. Det är hon som har ordet som berättare. Hon får vara sig själv, i stället för en projektion för de egocentriska författarna.
Nu är det June som iakttar dem: "Henry gav mig en iskall, varnande blick, en markering om att lilla gulliga Anaïs skulle skyddas. Hon som hade klass och förfining och inte var gatans smuts, som jag.""
