Wards roman är brutal i sin skildring av fattigdom och rasism. Barnen blir antingen negligerade eller slagna, föräldrarna tar metamfetamin, lillasystern spyr ner hela bilen. Det finns ingen lindring, ingen pardon. Men kanske är sanningen just så brutal och hopplös, och Ward vägrar bara göra den trevlig och lättsmält för medelklassläsare.