Jag är kluven inför det här projektet. Glad för att en kvinna får publicera sin historia om Stockholms konstliv under det dynamiska 1990-talet (konstnären Annika von Hauswolff, gallerister som Christine Lund och Lars Bohman finns bland de många kulturkändisar som passerar förbi). Samtidigt öppnar det upp till diskussion: vem får tala, vems vardag är intressant? Hade den här boken publicerats om den inte innehöll kända namn, och om Ekström inte var en maktfaktor i kulturvärlden?