Kalmar konstmuseum en grå februaritorsdag. Sportlovslediga barn bygger spindelväv av färgad tråd i den brutalistiska betongtrappan. Ovanifrån liknar trådarna Eva Larssons verk i utställningen Box
(till och med 22 mars).
Larsson fortsätter med sitt arbete med minimalistiska geometriska former. Nu med instagramkvadratiska teckningar monterade bakom en meterhög lådas glassidor. Verkens raka linjer är målade med tuschpenna och påminner om rymden.
Rummet är trångt, för att se verkens alla sidor måste man klämma in sig mellan väggen och lådorna. Det går inte att titta på avstånd. Du är mitt i en metanivå: Larssons lådor/ i den ”vita lådan”/ i den kublika svarta museibyggnaden. A box within a box.
En våning ner når du Johanna Karlins Unobstructed Lines of Vision (till och med 1 mars) med funna objekt från kommunens lager. En ful palm, några orange koner, en graffad plastsoptunna. En stilla diskussion om det offentliga rummet. Det berättar en historia om Kalmar, om småstadskommuner i stort.
Museet har haft det inkluderande ”Du behöver inte förstå” som slogan. Tyvärr har det missförståtts av lokalborna, redan skeptiska mot det ”konstiga” museet, som en klapp på axeln: du behöver inte förstå. Som ett led i att nå nya besökare kommer Karlins utställning att avslutas med en hundanpassad visning. Förhoppningsvis lockar myset nya besökare.
För till och med jag tycker byggnadens kärnkraftverk chic ser skrämmande ut.
Men gå in. Det är värt det.
IDA THERÉN
AFTONBLADET KULTUR