Om du älskar buskishumor, cunnilingus och maximalistiska meningar är “Oscar Levertins vänner” en perfekt bok. Om du inte är speciellt svag för uppskruvad prosa, prutthumor och gladporriga scener kommer läsningen bli krångligare.
Martina Montelius andra roman är en humoristisk skröna. Den handlar om Boel, en kulturtant med tungt mentalt bagage som sexsemestrar på en litteraturkryssning. Hon har psykiska problem och skuldproblematik efter sexuellt utnyttjande i barndomen, något som hon avfärdar med “otur”.
För att hantera ångesten knarkar hon skönlitteratur, där hon gärna läser om samma bok sju gånger. Hon åtrår både män och kvinnor - som sin sexigt överviktiga väninna Margareta och sin dyslektiska psykolog Raisa.
Montelius allvetande berättarstil hade kunnat verka uppfriskande i vår samtids inflation av semibiografiska berättelser i jagformat. Tyvärr störs jag av hur Montelius fnissande åt sina egna skämt lyser genom texten. Tillkrånglade synonymer, fantastiska utsvävningar och höhöiga skämt får meningarna att likna överhängda julgranar.
Det ena eller andra hade funkat fint i måttlig mängd, men nu går försöken att vara fyndig ut över flytet. En bra redaktör hade kunnat föreslå några darlingars död för att låta läsaren hämta andan. Då hade det varit lättare att identifiera och verkligen uppskatta skämten - som ibland är riktigt roliga.
Det kommer säkert att finnas en och annan gubbe på Konstnärsklubben som tycker det är skitkul när Montelius kallar kvinnokönet för en “felkonstruerad kloak” och mannens för “kissapparat”. Eller när det inte räcker att konstatera att hon har långa blygdläppar utan tillägget: “Ja, Boels köttrulltårtor hade kunnat brukas som presentpapper vid dussinet promoveringsparties i såväl Uppsala som Lund”. Det här är gissnings- vis hur könsrock för medelålders plus låter, men jag tycker mest att det är frånstötande.
I kapitlen där läsaren får en chans att hämta andan kommer skämten till sin rätt. Montelius vassa armbågar i sidan på pompösa författare får mig att skratta högt, och när Boel läxar upp en dryg snubbe om Joyce Carol Oates geni hejar jag, som läsare, på.
En knullande och knarkande kulturtant som antihjälte är i sig en briljant idé. Det är en njutning att slippa den falska stereotypen om den gulliga mormodern.
Jag gillar också hur andra komplexa figurer får plats: som kvinnomisshandlaren Leif som jobbar hos Kronofogden och, sympatiskt nog, gillar Rut Hillarp.
Då och då stannar Montelius upp och visar på en annan, allvarligare sida. Mitt bland skojandet dyker det upp ett stycke om hur kärlek mellan två människor uppstår. I mötet mellan djup och humor gnistrar det till. Jag ser fram emot mer av den kombinationen i nästa bok.
Ida Therén
Martina Montelius är medarbetare i Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Ida Therén, kritiker i bland annat Aftonbladet