Minna saknar en övningslokal / Kantslag av danska Dorthe Nors är två böcker, i ett.
I Minna, en kortroman i en diktliknande form, får vi möta Minna, en 40-nånting ofrivilligt barnfri nydumpad kompositör. Hon saknar såväl ett stabilt socialt sammanhang, som en övningslokal. När ska man egentligen få sjunga ut, frågas det såväl praktiskt som metaforiskt.
Berättelsen är skriven med en rubrik på varje rad. Texten är styltig, men ändå flödande. Det är roligt, intelligent och modernt. Trots den diktlika känslan är det väldigt lättläst.
Den egensinniga stilen ger vibbar från såväl antika dramer som cut-up-konst och påminner om ”tweets” från Twitter. Referenser till sociala nätverk dyker upp även i texten, som när Minna blir dumpad av kulturskribenten Lars.
”Lars har raderat henne.
Minna är inte längre vän med Lars.
Lars har talat.
Minna är borttagen.
Lars har försvunnit från hennes vägg, men
Minna ser Lars överallt.
Lars hänger med de andra.”
Den andra delen är den prisbelönta novellsamlingen Kantslag. Den rosa flickigheten på omslaget är förrädisk. Texterna är charmigt lättlästa, men bär på ett mörker. Jag tänker på Borges, Elfriede Jelinek och Miranda July. Hon lyckas kombinera allvar och humor utan att vara flabb-tramsig, en lindans där svenska författare tenderar att vingla till.
Noveller rör sig kring det under ytan. En längtan. Efter mening, kärlek, sammanhang, efter barn – som syns inte minst i den återkommande bilden av de hotfulla mammagrupperna som tornar upp sig som fiendearméer vid horisonten.
Geografiskt rör sig berättelserna mellan Danmark, gränsen till Sverige och Bornholm, och New York.
Vi möter människor ur alla samhällsklasser, alla uppfyllda av längtan efter ”något stort.”
Stilen är minimalistisk, där orden är noga utvalda. Här finns också min invändning mot texten. Ibland känns det som att Nors håller tillbaka, på ett sätt som gör att texten tappar den där extra glöden. Ibland önskar jag att hon satte orden på längtan, istället för att låta den sväva över oss. Kanske skulle det bränna till ytterligare om vi fick konfronteras med de verkliga demonerna, istället för att gissa oss fram till det outtalade som plågar de olika huvudpersonerna.
I den humana i skildringen av amerikanska underklassen i novellen Den stora tomaten är Dors som starkast, rösten känns fylligare och texterna bär på ytterligare en dimension av allvar och medkänsla. Kanske behövs en välfärdspräglad nordisk blick för att på riktigt lyckas se livet på den amerikanska baksidan. Jag hoppas på mer sånt i framtiden.
När jag läst ut boken grips jag genast av lusten att läsa om. Det finns så mycket där, mellan orden som väntar.
IDA THERÉN
DAGENS ETC