Marie-Louise Ekmans 68-politiska konst i No is not an answer
KONSTBOK
No is not an answer skulle kunnat vara Galagos nya serieboksläpp, lagom till bokmässan. Men så är inte fallet. De flesta verken är gjorda omkring 1960, och avsändaren är inte Liv Strömqvist, Nanna Johansson eller Sara Granér utanMarie-Louise Ekman, i dag chef på Dramaten. Nu har hennes humoristiska, absurda och ofta explicit feministiska 68-politiska konst samlats i en ny bok, utgiven av Tensta konsthall, Henie Onstad Kunstcenter och tyska Sternberg Press.
No is not an answer består av två delar: en textbaserad med essäer av fyra feministiska konstteoretiker, och en bilddel. I den senare fastnar jag vid ”Klippdockan Gunnel”, en serieliknande illustration från 1972. Där får vi möta den 32-åriga skofabriksarbeterskan Gunnel. Hon lever ensam och går ut och dansar för att träffa någon att dela livet med. Till hjälp har hon en mask med målat ansikte, högklackade skor och tankebubblor om arbetets meningslöshet och drömmar om en sandstrand med palmer. Jag slås av hur lik den är Strömkvists ”Månadens moderat”-kalendern som jag har hängande i köket. Hos Ekman möter vi visserligen vardag och kiss och bajs-humor mer än renodlad politik, men den naivistiska stilen med klara färgfält är snarlik.
Och än i dag behöver vi påminnas om att Gunnel, 32, drömmer ”att alla tycker att det är viktigt att hon lägger skor i kartonger så fint”. Även om fiskbullarna till middag bytts mot take away-thai och fabriksjobbet mot telemarketingtimmar.
Ida Therén