I KÖPENHAMN ÄR LESBISKA NORM
På den svenska dj-scenen måste kvinnor slåss för erkännande och utrymme. I Danmark ser det helt annorlunda ut.
Text Ida Therén
Bild Offbeat.dk
Djuna Barnes
De senaste tio åren har Maria Gerhardt, också känd under dj-aliaset Djuna Barnes, varit Danmarks kanske största dj. När vi ses har hon nyligen kommit hem från Paris där hon spelade med sin goda vän, electropopsångerskan Peaches. Förutom att spela skivor flera gånger i veckan har Gerhardt hyllats som en av de viktigaste nya rösterna inom dansk media. I fjol gick hon från att regelbundet skriva skarpa och feministiska krönikor i en av Danmarks största tidningar till att starta en egen tidning,Københavner, som fokuserar på reportage om invånare i den danska huvudstaden. Hela redaktionen utom chefredaktören och AD:n är gay, men det är inte en uttalad profil. Det har bara blivit så, berättar Maria när vi träffas på ett kafé nära hennes kontor i »Pissrännan«, Köpenhamns mediakvarter. Det märks direkt att hon är van vid att uttrycka sig, och hon är inte sen med att tänka efter ett extra varv eller kritisera sig själv eller den egna gruppen – en ovilja till likriktning som rönt en del problem i queerkretsar, berättar hon.
Hon beställer in en soppa av servitören som verkar känna igen henne, och berättar om en period då nästan hälften av alla resident, alltså fasta, dj:ar på Danmarks största nattklubb Vega var lesbiska.
Faggot Fairys
DJ:arna Rosa Lux och ena halvan av Fagget Fairys har också suttit med i panelen i Danmarks största kulturprogram, Smakdomarna. Det har inneburit en ökad synlighet även i mainstreamkulturen. Samtidigt finns det en ambivalens inför framgångarna i kollektivet, berättar Maria.
–Det är både kul att vara del av en våg, men också frustrerande att hela tiden klumpas ihop och jämföras.
Men har de hjälpt varandra? Maria tvekar och väljer orden noga.
– Det har varit mycket drama, men det har också varit en hel del hjälpande. Så på vissa sätt, ja.
Även om de är trötta på att ständigt bli förväxlade med varandra uppskattar de allihop att de är flera.
– Annars är det ju typiskt för minoriteter att det bara kan finnas en som får representera gruppen. Nu blir det en mer komplex bild, och man slipper vara »den lesbiska dj:n«.
Rosa Lux
Maria var en av de första dj:arna som var öppet homosexuell i Danmark, och när jag senare träffar kollegan Rosa Lux kallar hon henne »Drottningen av oss lesbiska dj:ar«, en roll Maria bär upp med glans när hon på sitt självklara vis möter alla igenkännande blickar när vi går längs »Pissrännan«. Hennes eget intresse för musiken kommer ur DIY- och electroclashscenen, men också från punken och vänsteraktivismen där hon har sina rötter. Första spelningen var under en fest i ett ockuperat hus där hon brukade bo, där pengaproblem gjorde att de inte hade råd att boka nån dj. Maria ställde upp själv istället, och spelade i tio timmar.
Hon bestämde sig för att det var musik hon ville syssla med och hon tog ett helt år ledigt för att kunna fokusera på att lära sig hantverket bakom dj-konsten. Hon visste att hon var tvungen att vara tio procent bättre än de andra nykomlingarna, så att hon inte bara fick uppmärksamhet för att hon var tjej.
Jag frågar om hon tror det är skillnad att vara straight eller lesbisk kvinnlig dj och hon tänker efter noga.
– Vi har varit i en privilegierad situation för att många män tyckte vi var coola. Visst var vi ett hot, på ett sätt – om vi tog deras flickvänner var det inte så populärt. Men jämfört med heterosexuella kvinnliga dj:ar finns det alltid ett sexuellt element som vi slipper. De måste också bevisa mer, vi ser mer ut som att vi är bra på att typ fixa cyklar och vi blir inte gravida utan att planera karriären, säger hon och skrattar.
Efter Marias framgångar har fler och fler flator synts i dj-båsen. Maria menar till och med att bli dj har blivit lite av en initiationsrit för många unga lesbiska.
– På det sättet är jag stolt över att vi gjorde det på vårt eget sätt – vi hade våra egna klubbar. Men man kan inte sitta och vänta på det. Gör det själv! Man kan gå på sina egna lesbiska fester och leva i en skyddad värld, men man blir ett hot mot den rådande ordningen först när man gör det lite bredare. Man måste sätta tonen själv.
PUBLICERAT I TIDNINGEN KOM UT, SEPT 2012