ETT
LIV FÖR DRICKS
”Jag har gjort skillnad”, konstaterade gamer-kändisen Felix ”PewDiePie” Kjellberg nöjt i sitt sommarprat i somras. Han blev glad av att skänka tusenlapparna han vann i en Youtube-tävling till att rädda tigrarna. Att det gav honom fler följare på köpet skadade inte heller.
Tjugofemåriga Kjellberg är en perfekt representant för den nya synen på det som en gång kallades solidaritet – svenskans vackraste ord, enligt konstnären Elin Sandströms nya affisch till förmån för Ingen Människa Är Illegal. Det svenska samhällskontraktet har i över ett halvt århundrade byggt på att vi hjälper varandra förbehållslöst. Nu rör vi oss mot den amerikanska modellen: kämpa allt du kan och har du tur blir du rik. Då kan du genom samma logik bestämma vem mer som ska få samma chanser.
Där det en gång fanns trygghet, finns nu godtycklighet. För att få stipendium eller tillgång till välgörenhet ska trender matcha och jurymedlemmar tillfredsställas. Den svenska välfärdsmodellen rör sig allt mer mot den amerikanska, superkapitalistiska, synen på hur vi delar med oss.
Ett bra exempel är dricks-systemet, som allt mer blivit en självklarhet i svensk restaurangvärld. Dricks-mentalitetens konsekvenser behandlas på djupet i amerikanska Merritt Tierces iskalla knockout - debutroman, ”Love Me Back”, som just kom ut i hemlandet. Det är en brutal skildring av en ung servitris i Texas som har ett barn som hon inte pallar ta hand om (det bor hos pappan), och ett sex- och drogmissbruk som ett gäng sviniga män hjälper henne underhålla. Boken fungerar som en crash course in i psykologin bakom att arbeta med service, för dricks. Tierce – som själv har jobbat som servitris i samma delstat – har skapat en huvudperson vars obalanserade existens passar väl ihop med hennes försörjning: hennes labila mående och försörjning glider ihop i en enda svajig båt, ständigt på väg att sjunka. Varje dag börjar hon om från början: dricksen kan bli fantastisk, eller så kan hon gå hem efter en lång kväll med bara några tior på fickan. På samma sätt kan du bli hög på ligg eller koks, men nästa dag är du lika desperat ensam och olycklig igen.
De flesta svenskar som kommer till USA för första gången blir ställda av dricks-kulturen. Den är överallt: vid restaurangbesök, taxiresor, hårklippning, guidade turer och till och med vid köp av en kaffe att ta med förväntas du lämna några dollar – och på så vis ge ditt betyg för servicen du mött av människan framför dig. Hade servitören en dålig dag? Otur för honom, det blev bara tio procent dricks istället för standarden på tjugo. Snyggt leende? Score, här får du en tia till.
Systemet är provocerande för en svensk som är van vid ett socialt trygghetsnät. Men vad är alternativet? Att inte dricksa kan kännas som en rebellisk akt för en turist, medan de som får ta smällen inte är politikerna. Det är de som redan är mest ekonomiskt utsatta. Taxichaufförer som knappt får det att gå ihop, servitörer som saknar försäkring.
I USA är minimilönen strax under 55 kronor. I industrier där dricksande är vanligt får arbetsgivarna bryta mot minimumlönen, och ge löner på bara en tjuga. Vad får det här för konsekvenser på människorna som arbetar med sitt påklistrande leende som enda vapen mot att gå hem tomhänt? Inte bara det: Dels måste du hålla uppe humöret, och så måste du dessutom dela pengarna med ”din” diskplockare, och eventuellt med kökspersonalen. Allt är inte ditt, som ligger i kontanter på bordet.
Häftigast är kanske Merritt Tierces egna dricks-historia, som spridits på nätet. När tok-konservativa kändisen Rush Limbaugh dricksade henne 2000 dollar – två gånger – pallade Tierce inte bara ta emot pengarna. Istället för att casha in ”blodpengarna” gav hon vidare en del till organisationen där hon var ordförande, som arbetade för att ge pengar till aborter för fattiga kvinnor. ”Det kändes som att tvätta pengarna på ett bra sätt”, sa hon i en intervju. Jag håller med.
IDA THERÉN