Bokrecension: Inte så farligt (red. Roxane Gay) - Svenska Dagbladet
Jag var så kaxig när metoo-debatten inleddes hösten 2017. Tänk att jag har klarat mig i 33 år utan att ha blivit utsatt för några sexuella övergrepp när det uppenbarligen är så vanligt. Tills för ett par månader sedan. Jag satt och skrev på ett café när en ung kille kom in. Han liknade någon. Plötsligt vreds tiden tillbaka och jag var fjorton år igen, på en soffa med en tonårig kille som tvingade mig att göra saker med honom som jag inte alls ville. Som jag gjorde, trots att min kropp skrek nej. Tårarna som jag har hållit undan i tjugo år bröt fram, över papperskoppen med kaffe.
Sexuella övergrepp har blivit så normaliserade i vår kultur att vi ofta inte ser dem förrän någon annan pekar ut att de är just det: Ett övergrepp. Som inte är okej.
Författaren Roxane Gay har skrivit mycket om så kallad våldtäktskultur – om idén att våldtäkt är något normaliserat, insprängt i hela vårt samhälle. Hon fick sitt internationella genombrott i samband med essäsamlingen ”Bad feminist” (2016). Hennes hyllade roman ”I vilt tillstånd” beskriver en brutal våldtäkt utifrån ett perspektiv som hon påpekat saknas i populärkulturen: hur den påverkar överlevaren efteråt.
När flickor berättar om en tafsande pianolärare blir de utfrysta från stadens gemenskap.
Gay är också redaktör för antologin “Inte så farligt”, där trettio personer har skrivit om sina egna upplevelser av sexuella övergrepp. Texterna speglar komplexiteten och floran av våldtäktskulturen, som rör sig långt bortom schablonbilden av fula gubbar som gömmer sig i buskar. En pojke våldtas av en äldre man, en transperson har en kvinnlig förövare. När flickor berättar om en tafsande pianolärare blir de utfrysta från stadens gemenskap. Vi läser om hur våldtäkten inte bara påverkar den utsatta, utan även framtida partners. Och vi påminns om sveken från vuxenvärlden som inte tror på – eller som lägger skulden hos – barnet som utsätts. Den patriarkala hederskulturen är inte något som bara finns i avlägsna länder, utan också i dem där befolkningen tror sig vara upplyst.
Min enda invändning med den här antologin är egentligen Manne Svenssons översättning som innehåller märkliga ordval. Ingen människa säger väl “Det fanns ingenting fräckt i hur jag skrek”? Men än mer frapperande är det hur han använder det daterade uttrycket “färgad” för vad jag antar ska representera det amerikanska “person of color”. Det hör knappast hemma i en bok med utgångspunkt i samtida intersektionell feminism.
”Inte så farligt” innehåller allt från det extremt personliga till bredare penseldrag, med tankar kring det juridiska systemets syn på våldtäkt och om hur det sexuella våldet uttrycks under krig och flykt: hjälporganisationer uppskattar att 80 procent av alla flickor och kvinnor som passerar gränsen mellan USA och Mexiko blir våldtagna under övergången, skriver journalisten Michelle Chen.
Just att ha “tur”, att övergreppet inte var värre, är (liksom titeln antyder) det återkommande temat för antologin. Claire Schwartz berättar om lättnaden när hon väl hittar en terapeut som inte bara avfärdar våldtäkten hon utsatts för med “du dog i alla fall inte”. Stacey May Fowles skriver: “Det finns en omöjlig paradox i att vara offer för ett sexuellt övergrepp. Man vill – man måste – övertyga sig själv om att det inte var ”så farligt” för att kunna hoppas att man någonsin ska kunna läka. [..] Å andra sidan behöver man övertyga andra om att det var ”tillräckligt farligt” för att få den hjälp och det stöd man behöver för att läka.”
“Det är inte så farligt”-fenomenet gör att många av oss avfärdar traumatiska upplevelser och inte låter oss sörja och bearbeta det som har hänt. För det kunde ju varit värre. Så, en fråga jag ställer mig efter att ha läst boken är: vem har egentligen rätt att sörja våldet? Måste man dö för att det ska vara “farligt nog”? Eller bara bli ledsen, livrädd och riktigt, riktigt förbannad?
