"Någons mamma" – CONST Literary (P)review 2014
Ladda hem fullständig pdf med svensk och engelsk version här.
Eller, läs den engelska versionen på min hemsida här.
NÅGONS MAMMA – IDA THERÉN
PUBLICERAT I CONST LITERARY PREVIEW #5 (OKTOBER 2014)
Prolog
Jag åker till Barcelona i en vecka som en förberedelse, för att ställa in kroppen. Veckan efter, så fort jag kommit hem, händer det äntligen. Det vi väntat på så länge.
Jag söker överallt om bra berättelser om graviditet, hittar inget utom mammatidnings-kitsch.
Varför är det så? Jag bestämmer mig för att skriva min egen berättelse.
Detta är ett utdrag.
*
V 7
Jag kommer att tänka på ett Bill Hicks-skämt hela tiden.
”Sluta kalla det mirakel. You eat, then you shit it out”
Om det bara var så enkelt.
*
V 8
Några veckor efter testet fick vi komma på tidigt ultraljud, för att bekräfta att embryot fäst. De såg en liten prick, som rörde sig.
”Ser du det där? Det är barnets hjärta”.
*
V 11
De första dagarna i januari åker jag till Barcelona, igen. Behöver några strimmor sol.
Först där låter jag glädjen regera ensam över de stormiga känslohaven. Vecka elva, de magiska tolv veckorna har snart passerat.
På andra sidan.
*
–Tror du inte att det är svårt för mig, att tänka att vi ska få ett barn? Att jag först måste bära det i
nio månader och vara trött och må illa hela tiden, kan inte få något gjort för jag somnar varje dag på biblioteket – han jag satt bredvid idag måste trott att jag var narkoleptiker för jag var tvungen att somna över skrivbordet en gång i timmen. Och så kommer barnet och jag kommer amma det ett år, och jag har fortfarande inte skrivit klart böckerna jag vill skriva, tänk så hinner jag inte innan barnet kommer ut och så kommer jag sitta där och aldrig kunna skriva för nån jävla unges skull och–
–Du får inte bli bitter–
–Precis, det det är det jag är rädd för.
Jag tystnade innan jag tillade:
–Att bli bitter.
Vi var tysta en stund.
–Men du får inte bli det, bitter–
–Tror du jag vill det eller?
Jag suckade och lade min hand på hans.
–Jag vet. Men nu är det såhär. Och det gick ju, tänk vad fantastiskt ändå.
Han var tyst ett tag och han kramade min hand tillbaka.
–Ja. Ändå.
*
Jag börjar gråta över smulor på köksbordet, en urdålig krönika i DN. ”I år ska alla podda”, det räcker att jag ser rubriken för att jag ska bli ursinnig och svettgråta. K håller om mig knappt utan att kunna hålla sig för skratt. Tröstar genom att hålla med, fast jag vet att den egentligen inte är så himla dålig.
”Ja, det var en jättedålig text. Verkligen jättedålig”.
*
Hur vet man att det fortfarande lever, när man inte känner något? Vänner och familj som ringer och frågar, hur är det med den? Hur ska jag veta. Det är bara jag, och så något. Osynligt.
*
Får för mig att äta en stor bit kött, det har gått 13 år sedan sist. Ovan steker jag den inte tillräckligt länge, mitten är rosa. Innan jag äter den läser jag på internet att det är farligt för gravida, toxoplasma kan göra barnet blint, dövt, korkat. Neurotiskt orolig, måste steka tills den blir en gummisula innan jag smakar.
*
Jag hör något på radio som får mig att tänka på rädslan:
En bruten fördämning.
*
Vi har ingenstans att bo med barnet, lägenheten är i andra hand utan kontrakt och har vi ett barn sparkar de säkert ut oss, vi vet inte men vågar inte ta risken. Att flytta med ett spädbarn verkar allt för jobbigt, redan jobbigt nu. Vi letar efter att köpa, har egentligen inte råd men det finns inga hyreslägenheter. K ringer till bostadskön.
–Finns det någon möjlighet att få företräde i kön om man har ett litet barn?
–Nej, vi måste prioritera folk som har handikapp eller som lever under hot.
–Så att jag kommer bli bostadslös med ett litet barn är inget skäl till förtur?
–Nej, det kan jag redan nu på telefon säga att du inte ens behöver ansöka om.
–Hur kan nyfödda bostadslösa inte vara en prioriterad grupp?
–Nej, det är bostadsbrist i Stockholm…
När jag kommer hem:
–Du får börja hota mig.
*
Det är omöjligt att begripa, hantera, att ett barn växer i mig.
Ett litet liv. En kropp, armar och ben. Att jag är två. Inte ens när jag skriver förstår jag det.
*
Att jag en gång varit inne i min egen mor.
*
V 16
Proppar i mig järntabletter, D-vitamin, omega 3, livet kretsar kring de dåliga järndepåerna.
”Testa blodpudding”. Tanken får mig att kvida.
Får en ljummen Bic Mac i alla-hjärtans-dagspresent, ligger hemma och ser på TV, K blir överlycklig att jag legat ner hela eftermiddagen.
”Jag tror inte det hänt sedan vi träffades, det här gör mig så glad, du behöver vila”.
Alla säger ”vila”, men vem betalar hyran när jag vill ta ledigt?
Jag stirrar in i väggen. Vet inte hur jag ska klara allt.
*
Så många friska barn som föds, hur gör alla så rätt?
Jag som aldrig kunnat reglerna.
*
V 17
En kille i klassen kommer fram under pausen i föreläsningen.
”Vi kanske kan plugga ihop, inför tentan. Du verkar ha bra koll på läget”.
Något med hur han ser på mig får mig att tänka: Flirtar han med mig? Jag blir så förvånad, dels för att jag sällan får uppmärksamhet från män, inte i Sverige, dels för att jag tänker att det ska synas på mig, att jag är tagen. Upptagen, har redan en kropp i min.
”Jag… eh, kanske. Vi kan väl se, höras av”.
”Men idag är sista föreläsningen innan tentan”.
”Jaha, eh. Ok.”
Så fort föreläsningen är över smiter jag iväg, utan att prata med honom.
*
I en dokumentär om trafficking jag ser på Doc Lounge berättar en kvinna som tvingats att sälja sig att priset på hennes kropp dubblerades när hon var gravid.
En kropp som upplever världens grymhet innan den ens fått se världen.
*
V 18
Ser Trust på Teater Galeasen, den handlar om krisen, om den nyliberala kapitalismens oföränderlighet. En replik återkommer gång på gång:
”Det var ju så svårt att få det att bli så här. Ska vi behöva ändra allting?”
Ändrar vi på det här ändrar vi på allting.
Jag tänker på barnet, om det skulle försvinna. Aldrig förr har jag känt känslan. Ändras det här ändras allting.
*
I Sumlen frågar jag personalen var strömmingen kommer ifrån. Den trevliga killen i tjugoårsåldern som alltid jobbar där kollar med sin rödnäste, äldre, chef, som vänder sig till mig:
”Den är från Östersjön eller Göteborgshållet, oavsett vilket skulle jag inte rekommendera den till nån som är gravid”.
Jag känner mig ställd, naken. Hur visste han? Så van att hela tiden få förklara. Så ser jag ner på magen som sticker ut från kroppen, helt i strid med all tyngdlag. Klänningen är full av mönster och färger, lila, orange, grönt, blått och det som sticker ut är dekorerad med något som liknar en lila blomma. Kring magen är det inte mycket tyg kvar, och plagget har helt ändrat passform. Från löst till åtsmitande, kortare där fram och längre där bak.
Plötsligt: det inuti syns utanpå, som en känsla som tagit form och gestaltat sig i ens ansikte.
Som en tår.
*
V 19
Det här är veckan när jag på riktigt inser hur underbart det är att bli sedd på, inte bara som en kvinna, någon som saknar något, en som väntar på att fyllas.
En kvinna som redan är full.
Kanske:
Hel.
*
V 20
Det är iskallt ute med lite förrädisk sol, man tror det är vår men det är nästan tio minus. Träffar mitt ex på gatan. Jag öppnar jackan, låter honom känna på magen.
”Var det en spark?”
Han säger att han är glad för min skull. Det känns skönt att träffa honom.
Det är över nu, livet går vidare.
Nästa liv.
*
Vecka 20, vi går på ultraljud. Barnet är friskt och allt ser normalt ut, säger sköterskan. Huvudet är stort, runt, den viftar runt med sina små fingrar i fostervattnet, tar en klunk. Man ser vattnet i dens mage, det glimrar till. Vatten i magen på den i vattnet i min mage. De små händerna som den sträcker ut som små stjärnor, de små fötterna tätt ihop. Den snurrar runt, är pigg och livlig. Som att den inte kan hålla sig, vill komma ut redan nu. K ler mot mig.
”Den är ivrig som sin mor”.
*
V 21
Det blir allt svårare att tänka på något annat, barnet är ju där, påminner ständigt om sin existens.
K har ett konstant öga på mig:
”Akta dig när du går i trappan, glöm inte ringa mig när du är på stationen så hjälper jag dig med väskan”.
Jag säger:
”Vad snäll du är som tar hand om mig”.
”Jag är bara orolig att något ska hända med mitt barn”.
Jag skrattar, fast jag vet att det är sant.
Vad konstigt det måste kännas att inte bära barnet. Att gå runt, som vanligt, trots att världen är upp och ner.
*
Jag kallar barnet ”Lilla råttan”, K skrattar, låtsas bli arg.
”Men du hatar ju råttor”.
*
V 22
Jag åker iväg själv en vecka till stugan.
Själv?
*
I stugan på västkusten är det tyst och kallt. Stockholm har varit snöklätt 120 dagar i sträck, ”det längsta någonsin”. Ingen tycks kunna tänka på någon annat än att vintern ska ta slut. D-vitaminnivåerna är i botten och vinterjackan börjar strama åt över magen. Händerna är som krokodilskinn, röd med vita torra ränder i kylan när jag går längs havet nära stugan. Huvudvärken ligger som en törnekrona kring huvudet, har hållt i sig tre dagar. Havet ligger stilla med bara små krusningar, till synes obrydd av kylan. Det har redan skakat av sig den värsta kölden, det ligger stora flak med tjock gulnad is längs strandkanten. Några fiskmåsar hörs en bit ifrån. Det är bara jag och två powerwalkande tjejer på stranden, de har träningskläder och jag har mina vanliga kängor, ändå går jag snabbare än dem. Försöker sätta mig ner och läsa, har köpt Måns Wadensjös ”Förlossningen” som jag äntligen tänkt kolla på, men det är för kallt, jag kommer bara till sidan åtta, om hur han städar rummen efter att förlossningarna skett. ”Det är blod överallt”. Jag slår ihop boken, lägger den i jackfickan, stoppar i händerna. Har glömt vantarna och mössan på biblioteket.
Går hem, dricker kaffe och bläddrar i mammas inredningstidningar. Hemma-hos-reportage, det ser nästan likadant ut hos alla. Alla hus är stora, allt har samma stil av ljust med något ”loppisfynd” och stolar som jag snart lär mig heter Myran och så någon mer designgrej, samt ”kök från Marbodal”. Alla hemmen har exakt samma plansch på väggen, ”Keep calm and carry on” står det.
Jag tänker på vad det säger om kontrollfreaksen som av alla intressen har valt just det: hur de ska strukturera sina hem.
”Keep calm and carry on”.
Lugnet, hur ska man få det genom att någon säger åt en.
Jag går ett varv runt golvet i stugan, tänker på tv-programmet jag såg kvällen innan, ett gammal repris av Cityakuten, med en gravid tjej som blödde till döds.
”Keep calm and carry on”.
Lugnet man kan tvinga på, men inuti, ett hisnande kaos.
*
Barnet sparkar allt mer, lever sitt egna lilla liv mitt i mitt eget. Det är svårt att inte tänka på Alien när den lilla foten eller armen puttar till i magen, en ofärdig varelse inne i mig, är den människa? Det blir hypokondriskt, den ständiga oron. Ängslan över att något ska hända, att den finns. Mitt liv, och dens. Tillsammans, men separata.
*
Cityakuten igen. Läkarens mamma ser på honom och ler.
”Din begåvning är Guds gåva till dig
Vad du gör med den, är din gåva till Gud”.
Jag stirrar in i väggen, kan inte förmå mig att skriva ett ord, fast jag vill. Huvudvärken förlamar hela kroppen, gör allt omöjligt, smärtsamt. Dricker lite vatten. Äter något. Inget hjälper.
*
Knausgård ville ha tre barn, för att han tyckte om idén att barnen var i majoritet mot föräldrarna.
Han bar inget av barnen.
*
Den veckan dör både min och Ks mormor, inom loppet av sju dagar. Livet som går, kommer.
Jag accepterar.
*
Tillbaka i Stockholm ska jag äntligen se lägenheten jag har köpt, osedd. Jag längtar efter att flytta, kunna sätta upp saker i hyllor utan att ständigt riskera att jagas ut, sakna kontrakt, rättigheter.
Friheten, trots att banken kommer att äga mig.
*
Tänk så ligger det något livlöst i min mage? En stor, snart ett kilo död kropp.
Från livgivande till en begravningsplats, kvävningskammare.
Jag känner efter, oroligt. Tycker mig ana något men det kan lika gärna vara min egen puls.
Så känner jag plötsligt en spark. Klar, tydlig, en hand eller fot som stöter till mig inifrån.
Klarade mig, den här gången.
*
Söker på biblioteket efter skildringar av den här tiden, limbot, den liminala fasen. Inget. Varför?
För uppslukande, omöjligt att skildra? Får kvinnliga författare inte barn?
Kanske: Anses inte värt att publicera, drabbar fel halva av befolkningen.
*
V 24
Det blir april. Solen har börjat lysa även om det är minusgrader.
Tunnelbanan en söndag. Kort tåg, alla trängs mot de sista vagnarna och det finns inga sittplatser.
Jag går ombord, blir inklämd mot en barnvagn med ett barn som glor storögt på mig. Jag börjar
känna mig trött, yr. Överallt omkring mig tränger sig folk på. Ingen gör antydan till att lämna plats
åt mig. Barnet i vagnen framför mig är otroligt vackert, mörkrött hår och asiatiska drag, mamman
ser ut att vara från sydostasien. Han ser på mig, vill resa sig upp i vagnen. Som att han visste. Jag
har jackan öppen, det ser ut som om jag stoppat en cykelhjälm under tröjan. Men ingen ställer sig
upp för att ge mig en sittplats, ens låta mig få tag i ett handtag. Det dröjer tre stationer innan en man
ställer sig upp och ger mig sin plats. Han pratar inte svenska. Jag nickar och tackar och ler. Ingen
annan rör en min.
*
Mormors begravning var fin, i den lilla medeltidskyrkan där mina föräldrar gifte sig. Jag gråter
knappt, hon var så gammal, ville dö. Jag är glad för henne, att hon fick dö. Hon blev som ett barn
sista tiden. Jag log mot min gråtande moster som ville klappa på magen.
Hon snörvlade och log.
”Kretsloppet”.
Prästen pratar om alla oss som satt där, i salen. Hur vi inte funnits om inte mormor hade träffat
morfar den dagen i Södertälje där hon arbetade som hushållerska och han jobbade. Som vad? Jag
inser att jag inte vet, springpojke? Sånt jag inte vet, sånt mitt barn aldrig kommer att veta, om det
inte frågar.
Mormor och morfar, människorna mitt barn aldrig kommer att få träffa.
*
Vi planerar att resa bort, impulsköper en resa. Till Barcelona. Samma stad, samma hotell, tredje
gången. Det är viktigt, på något sätt.
*
V 25
Receptionisten log igenkännande när jag kom. Här igen, som en ritual, i början av varje
trimester. Första gången, ensam i en vecka veckan innan jag blev gravid, vecka ett enligt
gravidkalendern. Andra, ensam en vecka vid tremånadersgränsen. Och nu, sex månader, inte längre
ensam och det råder ingen tvekan om att det finns ett liv i magen.
”Jag tog med mig min man den här gången”, sa jag och log.
Han skrattade.
”Och nu är du gravid!”
Vad han inte vet, vad ingen utanpå vetat, sett. Hur allt det här har funnits här hela tiden. Det
inuti syns äntligen utanpå.
*
Ser i tidningen att det kallas ”babymoon”. En sista semester tillsammans, medan det går. K
säger:
”Sista på 18 år”.
*
Sontag skriver om hur turismen är en passiv aktivitet, man placerar sig själv på en plats och
förväntar sig att bli underhållen. Själv behöver man inte ta med sig något till situationen,
omgivningen i sig är tillräckligt laddad.
Jag som alltid hatat att det passiva i turistandet, kan inte lämna huset utan en bok, penna,
anteckningsbok.
Borde jag släppa det? Testar att gå ut en dag utan anteckningsbok, saknar den genast.
Rädslan att få en insikt, att den ska försvinna för att inte registreras. Tankarna sparas inte alltid,
även om man vill. Frön till snilleblixtar glöms bort, dränkta bland myllret av meningslösa tankar.
Allt sparas inte, inte utan hjälp.
*
Att förvänta sig att bli underhållen är motsatsen mot att själv skapa.
*
Gång på gång pratar vi om det, det ogreppbara att vi ska bli en barnfamilj. Att någon kommer att
prata om oss som ”sina föräldrar”.
Till och med: förfäder.
Det övergår hjärnan. Alla idéer om tid, rum, är hisnande.
Jag testar olika åldrar. Hur gammal är jag när det är fyra år, sju, tio? När barnet är 4 år, då har
jag just fyllt 32. Är man ung när man är strax över 30?
K ser på mig och ler, kisande i solen där han bränt sig lite på näsan:
”Nu kommer vi aldrig dö”.
*
Alla möjligheter som drar i en mot alla håll, längtan efter gränser i den enorma världen. Barnet
där inne, tryggt i att den vet sina gränser. Lyckan där inne, i magen. Den vi alltid kommer att söka.
Lyckan i en begränsning.
Vet sitt mål:
”Ut”.
*
Läser Hustvedt, hon citerar en dikt av Rod Padgett, en som heter ”Haiku”:
Det gick snabbt.
Jag menar livet.
*
V 26
Tillbaka på universitetet. Vi läser Hirdman i kursen om minne.
”[D]är finns två längtans mål i människobrösten: frihetens och symbiosens. De är den
grundläggande paradoxen inom allt mänskligt liv: å ena sidan anpassningen, svarandet, det trygga, å
andra sidan expansion, ovisshet, det otrygga, fria”.
Dilemmat jag tänker på varje dag. Längtan att vara fri, skriva, resa. Längtan efter något tryggt,
något som förankrar mig i tillvaron, livet.
Ett barn.
*
Rädslan att ens tänka tanken på att det är ett riktigt barn, inte bara ett amöbaliknande foster, en
könslös entitet, det namnlösa som när som helst kan försvinna.
Men något har hänt, hände det i Barcelona? Alla dagar i solen när vi började se barnet framför
oss, lät det kristalliseras genom våra ord. Vi manade fram dess mjuka konturer, föreställde oss dess
heroinlika babydoft, underbara tandlösa babyleende.
Faran nu, när jag låtit det finnas i fantasin. Om något händer.
*
En klasskompis säger en morgon:
”Nu har du nått den där tiden när man får rosiga kinder”.
Jag ler.
”Det är rouge, Sunrise från MAC.”
Han skrattar. Men samtidigt vet jag, det är inte bara sminket.
*
Mina föräldrar kommer till stan. Mamma säger att hon vill berätta om en dröm, men först tvekar
hon, blir generad. Till slut säger hon. Hur hon drömt att jag tagit ur barnet ur min gravida mage och
gett det till henne, att hon tagit det, burit det ett tag inne i sig, (”jag vet inte exakt hur det gick till,
men du vet ju hur det är, i drömmar”), sedan gett tillbaka det. Hon skämdes nästan när hon berättade
det, jag fick nästan känslan av att hon kände att hon inkräktade? Jag tyckte det var fint. Det är också
spåren av hennes kropp som förs vidare.
*
Jag försöker föreställa mig deras kärlek för mig. Är det samma som jag kommer att känna för
mitt barn? Den oändliga, enorma kärleken som nästan är en kärlek till sig själv, sina geners framtid.
Hängivenheten som kommer hand i hand med det totala ansvaret. Kärleken från förälder till barn,
alltid annorlunda än den från barn till förälder. Kommer mitt barn älska mig annorlunda än hur jag
älskar det?
Smärtan när man inser att barnet aldrig kommer älska en lika mycket som man älskar det, för
alltid en obesvarad passion.
Kommer barnet att begripa min kärlek först när det får egna barn?
Kommer jag älska mitt barn.
*
Läser Ronny Ambjörnsson, han pratar om hur präktighet föder missunnsamhet, missunnsamhet
inskränkthet ”och inskränkthet säkert något värre”. Om det är något jag aldrig varit så är det vidare
skötsam. Men kommer barnet bli annorlunda, en prydlig liten juridikstudent med dräkt och
strumpbyxor utan minsta maska som doftar schampo och parfym?
Tanken att vi måste acceptera hur lite vi kan påverka vårt barn. Hur gärna vi än vill.
K. säger:
”Allt vi kan göra är att vara så bra vi kan, så får den lära sig att inte vara en idiot”.
*
På gatan, får syn på en nyfödd i en vagn, ser ut som en nyöppnad present. Krispiga vita lakan
som cellofanpapper. Det orörda ansiktet, nystrykt av världen, som glor rätt ut mot universum. Hur
vet den vad man ska se, och inte? Vad man ska sålla, inte sålla bort?
Definitionen av förväntan.
Allt i världen som väntar på att upptäckas. Allt det det kanske aldrig kommer att upptäcka,
kanske kommer att glömma att det ens tänkt på–.
Kanske är deras medvetande så mycket större än vårt. De nyvakna sinnena som hört alla
universums sanningar. Ser allt det vi lärt oss se bort från, tolka bort i våra enorma blinda fläckar.
Vet allt.
*
V 28
K väcker mig på morgonen, en vanlig måndag. Jag ser upp, han säger att han måste till jobbet.
Han pussar mig och ler och sen får han plötsligt en förvånad blick i ögonen.
”Jag glömde bort att du var gravid”.
Vi skrattar och han lyfter på täcket, ser på magen.
”Hejdå till er båda”.
Jag kan inte låta bli att le.
”Hejdå”.
*
Om man vore blind, omfamnade någon med sina armar. Fick själv känna efter var den andra
kroppen började, den egna slutade. Hur vet man var gränsen för mig går: Hårstråna, huden,
värmefältet som stiger från mig. Var börjar jag?
Är barnet en del av mig även när jag inte känner av dess närvaro?
*
När börjar en annan kropp?
*
V 29
Alla anmärker på hur bra jag verkar må. Jag ler och svarar: ”Jag antar att jag är gjord för det
här”…
Jag och alla andra kvinnor på jordklotet.
Att det mest naturliga, evolutionens själva grundförutsättning, är det märkligaste?
*
V 30
Nu, vecka trettio och allt känns självklart. Magen, barnets existens i mig. Som om all väntan,
längtan, aldrig skett. Magen är där, går inte att ifrågasätta. Som om det alltid var givet att det skulle
gå, trots att det så länge kändes omöjligt.
Kroppens stilla acceptens, hur den glömmer allt regn så fort solen kommer fram.
*
Slutet av vecka 30, bara en vecka tills vi flyttar till den nya lägenheten. Vår, eller bankens.
Så underbart, att kunna inreda, egna möbler, saker.
En plats där man får stanna. Bo, inte bara förvaras.
*
Graviditeten är en enda lång bekräftelse.
Gång på gång börjar kvinnor prata med mig, på restaurang, i butik.
”Åh, jag fick barn härom året, jag saknar att vara gravid, så härligt–”.
Det skulle vara så lätt att begravas i sin graviditet, dyka in i den som ett varmt moln av ständiga
ursäkter om man gör något fel, ständig bekräftelse utan att behöva åstadkomma något. Jag kan
förstå kvinnor som aldrig fått uppskattning på annat sätt, kanske genom karriär, vanliga jobb där
man aldrig blir sedd. Hur man kan gå in i graviditeten helhjärtat, frossa i all kärlek man får från alla
håll för att man åstadkommit det fantastiska, men också: det mest grundläggande mänskliga. Hur
man kan gå in i moderskapet, rollen som mamma, girigt behålla hela föräldraledigheten, börja uttala
sig om andras liv. Som om man visste mer. Bara för att man stoppat in, och sedan tar ut.
*
V 31
Uttrycken de använder vid barnmorskekontrollerna: ”förstföderskor”, ”omföderskor”. Två
kategorier. Första, och så åter igen.
Omföderska, det låter som att man bara gör det om och om och om igen. Som om det aldrig
slutade.
*
Rädslan att jag inte alls blir bättre med åldern, bara mer hämmad. Allt jag vågade, trodde var
möjligt som känns fjärran, bortsållat av livets binära val. Väljer något, väljer bort något annat.
Nu har jag valt det här. Vad väljer jag bort?
Väljer tryggheten, meningen, bort friheten.
*
Allt jag brukade våga. Kommer jag våga det, när barnet finns? Kommer jag ens vilja.
Det finns ingen återvändo, den är inte ens född men har redan tagit över mitt liv.
*
Åker ut till lägenheten och låser upp. Går in i de tomma rummen, det finns bara några taklampor
och en död fluga kvar, och känner hur tårarna tränger fram. Det är så vackert, med grönskan utanför
fönstret, ett lugnt område, knappt några bilar och en massa träd. Jag vill gråta av lycka, det känns
fånigt men det slår mig, hur länge jag varit stressad över att inte ha en fast punkt, så länge att jag har
internaliserat stressen, låtit den bli en del av hjärnan. Över ett decennium utan fast adress, ett
dussintal städer och länder som jag kallat hemma. Det ögonblicket släpper det plötsligt, monstret
som jag inte ens visste att jag bar på lämnar kroppen. Jag sätter mig på det tomma trägolvet och för
ett ögonblick känner jag mig fri.
*
V 32
Sover knappt på hela veckan, konstant stressad. Över jobbet, flytten, skolan, inte en sekund
över.
Rädslan att skada barnet.
Längtan efter att kunna koncentrera mig på det, ge det allt: min tid, energi, tanke…
*
Tänker på mamma, som fått tre barn, alltså: tre graviditeter. Tre föräldraledigheter. Alla år av
väntan på barn, ta hand om barn.
Tankar på barn.
*
Första riktiga dagen i den nya lägenheten, vi känner oss redan hemma. K:
”Du passar in här”.
Sätter mig i kökssoffan i lägenheten och bara ler.
Känner mig lycklig över allt, även om ångsten över jobbet, skrivandet, ligger och maler, ett
tungt tryckande moln över allt.
Hoppas jag förtjänar allt det här.
*
De säger att barnet egentligen borde ligga tio månader i magen men att den inte skulle kunna
komma ut i så fall, att hjärnan skulle bli för stor. Att den egentligen är ofödd till tionde månaden, så
beroende av sin förälder – kanske framför allt mamma, på grund av amningen. Fjärde trimetern.
*
V 33
Människan måste ha kommunicerat långt innan vi talade, jag tänker ofta på det när jag sitter på
biblioteket. Hur jag påverkas av alla andras djupa koncentration, hur vi alla dras in i samma
meditativa tillstånd, nergrottande i tankar. Jag tänker också på K och jag, och så barnet förstås.
Vårt fokus som för oss samman, som två dartpilar med sikte mot samma mittpunkt. Att dela en
dröm, som att hjärnorna synkas. Det behöver inte sägas, han lägger handen på magen och vi vet,
vad som är viktigt.
Det handlar inte om ord.
*
Allt det barnet ser. Allt det som är lika mycket del av världen, universum, även om vi sorterar
bort det som ”onödigt”.
Barnet, utan filter. Vad ser det?
”Ett barn är en vuxen med ögonen öppna”.
*
Åker till IKEA, köper skötbordssaker, lakan, köksredskap, allt sånt man inte saknar men som
behövs. Säkert var tredje kvinna där inne är gravid. Det de talar om i gravidbreven, ”boa in sig”. Jag
har fnyst åt det, låter så fånigt. Men nu, det är en djup längtan. Att få det fint i lägenheten, göra det
till en trygg, bra plats. En plats jag kommer att tillbringa mycket tid i, en plats där barnet måste
trivas.
Det är något primitivt, som en instinkt från reptilhjärnan vi delar med alla djur. Så här ska det
vara: en trygg plats att leva.
På engelska: nesting. Make a nest.
Bygga ett rede, där äggen kan kläckas i lugn och ro.
Istället för fina kvistar som skapar ett bo: tusentals gravida kvinnor köper hemtextilier på IKEA.
*
V 33
Vill bara gråta, hela tiden stressen, oron, pengar, jobb, hur ska det gå ihop. Skitlivet som kryper
ända in i magen.
*
Gråter flera gånger under amningsutbildningen. De andra är vuxna, minst 35, ser ut att ha riktiga
jobb, hela rena dyra kläder. Vi sticker ut, Ks trasiga skjorta, mina noppriga, en gång svarta
trikåklänning.
Mannen bredvid mig sitter och kollar jobbmailen på mobilen under bordet.
Vi får se en film om ”the magic hour”, timmen då barnet går från att fortfarande blött och nästan
blått i ansiktet ligga mot mammans mage med sitt hopskrynklat ilskna Gollumansikte, till att nästan
själv kravla sig upp mot bröstet och börja suga. Människans likhet med andra djur. Den lilla
nyfödda hundvalpen som söker sig till mammans dispenar–.
*
Det är problem med livmodertappen, den är kort.
Läkaren kikar på datorn, läser i min journal.
”Skribent, vad betyder det. Det kan ju betyda många saker”.
Jag ler, blekt.
”Det är just det, att det är så mycket.”
Hon sa, att hon skulle kunna sjukskriva mig men det skulle ta lika mycket tid att hitta en
ersättare för allt jobb som att bara göra allt själv.
Kände hur tårarna tryckte mot kinderna, ville bara lipa, säga att jag inte orkade mer, att jag inte
ville något hellre än att sjukskriva mig.
”Fri skribent”.
Entreprenörsdrömmen med eget företag. Gör inte jag det finner de någon annan. Imorgon är jag
glömd.
*
Många verkar vilja att tiden ska gå fort mot slutet, jag kämpar mot tiden. Bok som ska bli klar,
artiklar, tid att varva ner. Har knappt köpt något till barnet. Inte redo. Eller.
*
V 34
I soffan, K:
”Jag är så redo att ta livet till level 2”.
”Snart har vi klarat första bossen”.
*
Tystnaden i ett rum där ett barn just har fötts och där moderns och barnets blickar möts.
*
Från par till familj–.
*
Gränslandet mellan icke-mor och mor.
Identitetskrisen, tomheten där emellan.
Rollen som inte finns.
Längtan.
*
K’s pappa:
”Med ett barn kommer det vara som i en u-båt, allt i den omedelbara verkligheten blir otroligt
viktigt”.
Det lilla som blir enormt.
*
Och, alla faror som finns: barnet trillar ner från skötbordet, slutar andas i barnvagnen, kvävs av
barnkläderna… Visst händer det sällan, men det händer.
Om det händer vårt barn. Hur ska man kunna fortsätta leva?
*
Gångerna det slagit mig: tänk, att mina föräldrar hade ett liv innan mig. Att de pratade om mig
innan jag fanns, längtade, oroade sig.
Det otroliga, bisarra i den tanken.
Deras liv innan de blev mor, far. Livet innan mig.
*
V 35
Det blir sommar, äntligen. Vi åker till en sjö med några vänner.
Jag blir varm i solen men vågade inte bada mer än fötterna, vattnet tycktes så smutsigt, äckligt,
algigt, sumpigt och stenarna på botten var så hala av algslem. Solade magen, all ny hud som aldrig
förr sett solen. Det inuti vred på sig, ovan vid ljuset. Jag föreställde mig hur den kisade, blinkade,
värjde sig mot ljuset med en liten bebisnäve. Det kom inga sparkar, bara en tyst vibration där
inifrån, som en katt som purrar i värmen.
*
När barnet föds: år 0, inte bara för dess eget liv. Även för oss, för mina föräldrar, våra vänner:
året innan barnet föddes. Månaden efter barnet föddes.
Livets största före och efter.
*
Många frågar om vi ska gifta oss. Vi kommer inte att gifta oss, så länge lagen inte tvingar oss,
av det enkla skälet att jag inte vill se på vårt förhållande som ett ”lyckande”, medan om vi skiljs åt:
en skilsmässa, ett misslyckande.
Ett lyckande, för att vi gjort rätt. Parat ihop oss, som vi ska.
Är hellre ihop för att det känns bra. Hellre för oss själva än för något vi lovat andra, en rädsla
för att tappa masken, riskera fasaden. Hellre då ingen fasad.
*
V 36
Ambivalensen till födseln, förlossningen. Samtidigt som man längtar efter den, efter barnet, vill jag
att det ska dröja, ta evigheter. Stanna i mig.
*
På kvällen promenerar vi omkring i området. Det är grönt, lugnt, ljust sent med rosa
solnedgångar.
Det är vilt i magen, bökar runt och trängs på den trånga ytan.
Jag kan inte tänka att den har ett ansikte där inne. Fötter, ben, armar är en sak.
Men ett ansikte.
*
Fåglarna kvittrar ute, nån hund skäller. Det är kvavt men soligt ute. Jag äter knäckebröd med
kokt ägg, smöret smälter in i brödet. Jag pratar med barnet i magen, frågar det: Vill du att jag ska
vara din mamma? Känns det konstigt att jag ska vara din mamma?
Den svarar inte. Rör sig bara stilla så jag anar en ryggrad mot handflatan.
*
Det är bara genom andras ögon vi kan njuta av ”det lyckade”. Framgången, det lyckliga
äktenskapet, punkten när allt är perfekt och vi är helt lyckliga. Punkten som inte finns, som bara kan
finnas i andras ögon.
De har allt.
*
På kvällspromenaden vi tar för att inte helt glömma att det är sommar, juli, trots att vi arbetar
om dagarna, går vi förbi dagisen. Jag tänker på föräldrarna man kommer att träffa, alltid med barnet
som enda gemensamma nämnare.
”Ivars mamma”, ”Sandras pappa”.
Den nya identiteten: Någons mamma.
*
När jag sitter på tunnelbanan, på café, restaurang, i parker. Alla platser är mina, jag ifrågasätts
inte någonstans. En ung tjej, ensam, alltid ett frågetecken. Vad gör du här, gör du ensam? En ung
tjej med en anteckningsbok, ännu mer.
Men nu. En gravid kvinna, hör hemma överallt.
Det är inte bara att man är ”helig”, det är något mer. Du är vuxen, har funnit din väg.
Eller: accepterat vägen normen stakat ut.
Den lätta vägen.
Det är aldrig ansträngande att göra som man ska.
*
I Hustvedts ”Vad jag älskade” kallar berättarens fru det nyfödda barnet för ”vår nakne främling”
under den första veckan. Jag tänker att det är så det kommer att kännas, en okänd person i familjen.
Vem är du?
Vem blir vi, tillsammans.
*
Förlossningen som närmar sig. Hur gör man ens?
Kroppens minne, kroppens kunskaper sedan evolutionens början. Kvinnor som föder på stäppen,
biter av moderkakan och fortsätter gå med lien.
Kroppen vet. Den måste veta, jag litar på den.
Jag vet inte hur man gör.
*
V 37
Det svåra i att inte ge upp allt, inte bli tråkig. Men samtidigt inte svika barnet.
*
Sakta kommer jag på mig själv med att tänka, att det nog finns något speciellt mellan mor och barn,
även om det retar mig, politiskt. Något med amningen, hur man hör barnet, vaknar av varenda
gnyende.
Delar hjärtslag.
*
Ett medvetande i mig.
*
Kroppen väcker mig halv sju varje morgon även när jag varit uppe till tre och läst om samsovning
och plötslig spädbarnsdöd.
Årets varmaste dagar, 26 grader och jag är svimfärdig i solen. Svalkar mig vid drickakylen på 7-11.
*
De säger att man ändras när man får barn, blir en ny människa. Vem kommer jag bli?
*
Jag vaknar på natten, ligger och stirrar på skötbordet i ljuset av morgonen som lyser in genom
persiennerna fast de är neddragna. Det tomma babynestet, som bara väntar på att fyllas.
Alla nätter jag kommer att ligga där, bara stirra på barnet och förundras.
Att det är jag, en del av mig.
Stirra på det och tänka: så det är dig mitt liv kommer att handla om från och med nu.
*
Tänker att det måste göra ont att föda, att det inte kan vara för lätt.
Att det vore konstigt att bara vips föda ut något som du burit på i nio månader. Inte bara en fysisk
ansträngning. Att skiljas från en del av sig själv, erkänna dess självständighet, acceptera att det nu är
utanför din kropp, dina barriärer. Din kontroll.
Sorgen i att inte längre vara samma varelse, att låta en bli två.
Sorgen i splittringen, den som måste kännas.
Den som måste göra ont.
*
Vi kan bota sjukdomar, resa till rymden. Men det krävs en kvinna för att föda fram en ny människa.
*
Det förunderliga i första gången, det som saknar referens, jämförelse, i livet. Antingen har man
upplevt det eller inte.
Födseln, förlossningen. Jag tänker att det finns ett före och ett efter, inte bara för barnets skull men
också för ens egen.
Nära döden, nära livet.
Det du måste våga lita på: att du redan kan föda, precis som att du litar på din kropp när du
handfallen kastar dig in i sömnen.
Du vet allt det här, det finns inget att lära.
*
På väg hem från stan börjar jag känna en mensvärk och plötsligt illamående.
Något börjar hända. Jag vet det, instinktivt.
*
13 juli, det trycker på, känns som att bäckenet ska släppa, brista, släppa ut allting. Gick längs
Götgatan och det högg till i livmodern så jag var tvungen att stanna upp.
Jag vet att det inte kommer än. Men det är på gång, som ett knarrande steg i trappan som påminner
att det närmar sig.
Det konstiga var: jag kände mig redo.
Kom, vågen, skölj över mig-.
*
V 38
Förkyld, snyter mig nonstop. Börjar gråta av spädbarnet som kastas ut genom fönstret och studsar
på brandmännens matta i Curb your enthusiasm, fast det klarar sig.
*
Tittar på K, säger:
”Snart är det över”.
Han ler och kramar mig. Jag kommer på mig själv, tillägger:
”Snart börjar det”.
*
Något sticker ut ur magen. Jag sluter min hand omkring det, inser: en fot.
Tårarna kommer, ropar på K:
”Förstår du? Jag höll barnets fot i handen!?”
Det ofattbara: Mitt barns fot.
*
Livet ritualer: Puberteten, graviditeten. Döden.
Övergångsfasens utrymme för nya tankar, värderingar.
Har jag ändrats?
*
De långsamma stegen när jag går. Femton kilo tyngre än när jag började. Tyngden som blir
tydligare för var dag, jag får be vem jag än går med att sakta ner. Jag som annars studsar förbi
power-walkare bara jag är på väg till affären. Långsamheten, som om kroppen sa åt mig att byta
perspektiv, hastighet: vänd blicken inåt. Bromsa, vänta.
*
Jag har inte en enda bit porslin i skåpet som inte är kantstött. Ska jag uppfostra ett barn?
*
1958 beskrev en man som heter Winnicott hur kvinnans känslighet i tiden kring förlossningen
påminner om ett transliknande tillstånd. Han kallar det ”Den primära modersupptagenheten”.
Hävdar att kvinnan har extrem känslighet, närmare tillgång till omedvetna processer. Ett tillstånd
som ökar gradvis, varar till några veckor efter förlossningen.
Förberedelsen att möta barnet, kunna känna av dess behov.
Det gäller även den andra föräldern.
”Man kan inte förstå nyblivna föräldrar om man inte förstår tillståndet”.
*
Efter förlossningen kommer ”nyföddhetsperioden”.
”De fyrtio dagarna”, tiden att fokusera på barnet, lära känna det, amma. Inget annat.
40 dagar, ska försöka att undvika att arbeta. Bara fokusera, lära känna.
Bli mor.
De 40 dagarna, 6 veckorna är överallt.
De sex veckorna de flesta länder tillåter kvinnor att vara hemma.
De sex veckorna man bör vänta att ha sex.
De fyrtio dagarna som är nästan heliga i så många kulturer. De fyrtio dagarna då mor och barn ska
vara tillsammans, oavbrutet. Tiden som behövs för att finna ron, amningen, anknytningen.
Rytmen, där två varelser ska mötas, finna hur de kan leva ihop.
De sex veckorna av nyförälskelse där man blir i det närmaste sinnesförvirrad. Med en partner. Med
barnet.
Ett mjukt rosa moln. En drogliknande upplevelse av att sugas samman, förenas. Inte vilja ha en
sekund utan varandra, yr av den andres doft.
De fyrtio dagarna av förälskelse.
Kommer jag ens kunna älska, så som man ska?
Vem är jag om jag inte kan.
*
V 39
Vecka 39? Jag fattar det knappt, måste kolla kalendern. 19 juli, tolv dagar kvar.
Den dåliga sömnen, tyngden när jag vankar fram. Försöker ta ledigt, sitter på caféer.
Det sägs att man ska vila men jag vill inte bara ligga hemma, tar tuben in till stan varje dag och
sätter mig och dricker kaffe och läser. Arbetet börjar lugna sig, det mesta börjar bli klart.
Ligger, sitter, det verkar omöjligt att hitta en bekväm position.
Det riktiga barnet i magen, en färdig människa. Lite mer fett, det är allt, men den är redo. Är jag?
Ingen återvändo.
*
Jag ser ut över barnen som leker på gården. För mig: bara gulliga, gapiga små varelser. För någon
annan: varje barn, en vuxens allt.
*
Att få barn, en slags otrohet. Någon annan som alltid kommer att hamna före den du tidigare älskat
mest, den nästan erotiska närheten till det lilla barnet.
*
Att få barn. Det som aldrig tar slut, bara fortsätter, in i döden.
Har det väl hänt, fortsätter det att hända. Varje dag för resten av ditt liv: barnet.
*
21 juli
Söndag, tio dagar innan beräknat datum, vattnet går.
Förvåningen, båda var helt säkra på att det skulle dröja minst en bra bit in i augusti.
Inte redo, så mycket jobb jag skulle fixa på måndagen, och så detta.
”Redan?”
*
23 juli
Plötsligt är hon här.
Hur kan man vara så perfekt?
*
De lade henne på mina bröst, nakna under den uppknäppta särken. En filt över och mössa på.
Tystnaden i rummet, tiden som aldrig varit så oklar, cirkulär, en big bang. Hon hade legat där i
oändliga minuter när någon frågade om jag kollat könet. Jag skrattade till, tanken hade inte ens fallit
mig in. Jag lyfte på filten. En flicka.
Ögonen, mina smala, svarta. Ljust hår, breda kinder, ett hjärtformat ansikte. Den perfekta lilla
knoppnäsan, en plutig överläpp.
Vem är du?
K bredvid, alla tårar av lycka. Hon hos mig i timmar, ingen vet hur länge, tiden var som vatten. Det
fanns inga ord.
*
Hennes första natt.
Det är högsommar, allt för varmt i sjukhusrummet, svetten rinner, tårarna rinner.
Hon, så liten, så lätt att göra fel. Jag vågar inte ens byta blöja, vågar knappt röra hennes nakna
varma lilla trekiloskropp.
Ansvaret, det största någonsin, tankarna går som ett mantra: du klarar det aldrig, du klarar det
aldrig.
Ändå vet jag, på en plats långt innanför hjärnans pladdrande tankar. Du måste.
Jag kan.
24 juli
K går bort, till världen utanför BB för att hämta mer kläder, vi måste stanna några dagar. Där ute, en
annan planet.
Min värld: Dagrummet med de små barnen, slitna föräldrarna halvt påklädda med skitigt hår.
Frågan varje sekund:
Andas hon, finns hon verkligen, kan man vara så perfekt?
Frågan i mina fingertoppar när jag rör henne, försiktigt: Älskar jag henne än?
*
Det blodblandade fosterfettet i håret, de långa vassa naglarna hon river mina bröst med. Hennes lilla
späda starka kropp.
Hur hon reagerar på min och K’s röst.
Hennes små ljud i sömnen.
*
Midnatt, tårarna när jag ska somna.
Rädslan att inte klara det, att jag inte ska kunna amma henne, att jag inte ska kunna älska henne, att
hon inte ska älska mig.
Att jag ska skada henne, att hon ska älska K mer än mig.
Att jag ska skada henne.
*
Jag gråter och ett ögonblick kändes det som om det var hennes tårar, hennes ansikte. Hennes händer
som torkar tårarna i hennes ögon. Känslan är påtaglig, jag är för en stund i hennes kropp, hon i min.
Våra ögon, samma.
*
Jag älskar henne, hatar henne. Hennes oförutsägbarhet.
Vi känner inte varandra, trots att vi delat kropp så länge.
*
Den totala identifikationen med barnet.
Som om jag var borta. Jag är barnet, vem är jag?
Förintelsen.
*
De säger att barnet inte vet skillnaden mellan sig själv och sin mor det första året. Jag vet inte heller
gränsen. Inte än.
Rädslan för när gränsen sätter in, skapar en barriär.
Den nakna främlingen.
*
Jag som brukade längta efter dig. Kan jag älska dig?
Älska dig så, som de säger att man ska älska.
*
K säger att hon ser exakt ut som mig när hon ser på honom med trött blick.
Min trötta blick.
25 juli
Det är torsdag eftermiddag, hon har levt i två dagar.
Levt, när började hon leva?
Hon har levt, utanför mig, i två dygn.
*
Råkade säga orden som gjorde mig helt ställd: "min dotter”.
Min dotter?
Tänk att berätta för andra, att jag har en dotter. Att jag är en sådan som har ett barn, en dotter.
Tänk att se på henne, säga ”min dotter”.
Vi, som bara nyss har träffats.
*
Allt är så krångligt, det känns som jag gör allt fel. Hur jag håller henne, bär henne. Ammar.
Varför vill hon detta, men inte detta?
Varför vet jag inte vad jag vill, vad hon vill?
K bär henne, lyfter henne, byter blöjor som ett proffs, självsäker och stark. Bankar på henne när hon
har ont i magen hela andra natten. Jag förlitar mig på hans säkerhet, låter honom föra, ta rodret.
Orkar inte, fylls av tvivel.
*
Jag tar på mitt ansikte, känner hennes.
*
26 juli
Jag får veta att mormor urnsattes strax efter lunch, samma dag som hon föddes.
Samtidigt.
Det som lever vidare, ett minne, om något mer.
Något innan henne.
*
Jag tar en promenad ensam, utanför BB. Hon är överallt.
Ser hennes ansikte i en kaninunge som hoppar runt bland rabatterna. En fågel som kraxar låter som
hennes cooande.
Mitt ansikte i hissens spegel: ser hennes drag i mina.
*
Tomheten i mina armar när jag inser att hon inte ligger i dem.
*
27 juli
Går ut, i världen utanför. Det har åskat under dagen och luften är fortfarande lite dov, en blandning
av sommarlördagskväll och skräckfilm. Träden känns enorma, världen känns allt för stor,
skrämmande. Jag ser mig omkring som om jag vore på en mörk bakgata om natten, inte bakom ett
sjukhus en ljus sommarkväll.
Ser mot Mälaren, känner frisk luft efter rummets klaustrofobiska doft av bröstmjölk, svett och baby.
Det blir aldrig bara jag igen.
Mitt liv, inte längre mitt.
*
31 juli
Första promenaden med barnvagn, i verkligheten.
Så svårt att dölja det självmedvetna i våra blickar när vi gick metrarna från lägenheten till centrum.
*
Livet sedan hon tog över våra liv, började diktera vardagen. Vi är hennes slavar, vi kallar henne
drottningen.
”Vad har drottningen beslutat att vi ska göra nu?”
*
Jag tänker på nästa sommar, då hon kommer kunna leka och gå. Sommaren efter det, när hon
kanske börjat prata. Den där efter där hon kan prata annorlunda, känslor och tankar.
Livet, från och med nu bara det.
Hon, vi. Hon drar, vi följer. Ser upp mot henne, som om hon satt på all världens kunskap. Hon, den
lilla. Vad vet hon ens.
Vem tror hon att hon är?
*
Hon bara gråter när K håller henne, han bryter ihop. ”Hon hatar mig”. Jag försöker uppmuntra
honom men njuter i hemlighet av gråten, hur den tystnar när hon kommer till mig. Makten över att
kunna trösta henne med min kropp, bröstet som får henne att stillna, slappna av.
Den ultimata besvarade kärleken, det oerhörda att få vara nummer ett för den man älskar.
*
1 aug
Bara en vecka i världen och känslan i mig att jag skulle ha svårt att leva utan henne. Det och
rädslan, hela tiden. Om något händer henne, vad händer med mitt liv?
*
Vem är hon?
Hon jag plötsligt älskar mer än allt.
*
Hon.
Alla böcker som ska skrivas, allt jobb, hela världen, allt. Allt känns onödigt, overkligt, oviktigt. Det
hon inte vill ska göras behöver inte göras, behöver inte existera.
Hennes sovansikte, huden som är annorlunda än allt annat jag känt.
Det finns en frihet i det, en oändlig lycka, en sorg.
Detta är allt.
