Jag har fortfarande ringen på mig varje dag. Nu för tiden passar den perfekt, trots att den skavde så mycket en gång i tiden. Och aldrig har den varit så trång som när jag först började på Futuratia.
I efterhand, när jag tittar genom tidningsurklippen från det året känns det overkligt, som om det hänt någon annan. Ändå minns jag det så väl. Fall 412, min väg in i historien.
Mamma brukade alltid säga att vi var så himla lika, hon och jag. Jag trodde henne inte, tyckte hon helt var ute och cyklade. Vi var ju så otroligt olika, på alla sätt och vis. Ändå gav hon sig inte, tjatade om det där ända till sin dödsbädd. Hur vi var lika, hur jag bara inte insett det. Och hon skulle ju få rätt, även om det skulle dröja några år innan jag skulle inse det.
När mamma dog ärvde jag tre broscher och hennes vigselring, alla i guld. Jag lät smälta ner dem och gjorde en stor, fyrkantig ring. Vid sidan ristade jag in hennes namn. Ringen var stor, klumpig, en kloss till klackring som egentligen inte alls passade min stil. Det såg mer ut som något mamma hade haft på sig bland sina blommiga klänningar, flygande hennafärgade hår och omaka strumpor. Det var väl just därför jag gillade den, antar jag.
Tydliga hörn, kanter, sidor, en kub med tydliga enheter. En fast punkt, mitt i allt. Precis som mamma själv varit i mitt liv, alltid stark, modig, besvärlig. Som att hon alltid visste vad som var rätt och fel, utan att nånsin döma någon.
En fast punkt med tydliga gränser.
Gränserna, jag tänkte mycket på dem den sommaren. Behovet av dem, i en kaosartad tid.
Jag antar att det var därför folk omkring mig började gifta sig. Jag gifte mig inte.
Det där med Anna hände ungefär samtidigt som mamma dog, i minnet flyter allt ihop.
Jag minns när jag, Anna och Frida skulle ses för att fira nationaldagen det året. Anna och jag hade känt varann sen lågstadiet. Hon var alltid stjärnan, bäst i klassen, medan jag och Frida delade på platsen som god tvåa. Nu hade vi just tagit studenten, solen sken och vi hade på oss våra nya vita klänningar. Min var från Marc Jacobs – mamma blev helt tokig när hon hörde om det, men vi orkade inte bråka mer, hon låg på sjukhuset och det var så mycket annat som kändes viktigare. Vi hade nyslingat hår, jag hade mitt i en hög knut, Frida och Anna hade det utsläppt. Jag tyckte egentligen också att det var snyggast med utsläppt, men jag hade märkt att man såg mitt ansikte bättre när det var uppsatt. Mamma brukade säga att det smickrade mina kindben. De hade jag ärvt av henne, sa hon. Ibland undrade jag om det var det enda jag hade ärvt. Mamma hade stenkoll på vad som hände i världen och tyckte alltid tvärt emot. Sån var aldrig jag.
Anna hade betett sig konstigt. Hon brukade vara den som alltid hade något äventyr på gång men den senaste tiden hade hon mest velat sitta hemma och käka chips och se nån dålig amerikansk komedi.
Därför var vi inte förvånade den dagen, när hon äntligen berättade vad som hänt. Det hade varit sent, sa de. Så sent att fostret hade kunnat klara sig, om de hade velat.
Så mycket hände den sommaren. Studenten, Anna och så mamma. På hösten började jag plugga och hade visserligen rätt bra kontakt med Frida, men Anna flyttade till London, sen Italien. Vi hörde allt mer sällan av henne.
Efter min examen längtade jag efter att börja jobba, riktigt få en karriär. Livet var inte rättvist. Man fick jobba hårt om man skulle uppnå sina drömmar.
Mamma och jag hade alltid bråkat om det där. Men jag hade alltid tänkt att livet inte var rättvist, att man fick acceptera det och satsa allt man hade. Hjälp dig själv, ingen annan kommer göra det.
Jag sökte en massa jobb, men det var tufft, jag fick avslag på avslag. Så när jag fick intervjun på Futuratia var jag taggad. Jag förberedde mig noga, strök blusen flera gånger och rabblade genom vad jag skulle säga, hur jag var helt rätt för jobbet med mina erfarenheter inom webdesign, administration, extrajobb på kontor.
De behövde göra om sin databas, och det var jag grym på. Ändå dök den konstiga känslan upp så fort jag kom fram till teknikparken där företaget låg. Det var något med loggan, på tegelfasaden, en stor triangel utstansad i metall. Kanterna i triangeln, formen. Jag vet att det låter konstigt – men jag minns att jag tänkte att den saknade själ. Men givetvis bet jag ihop och intalade mig själv att det bara var nerverna som spökade. Allt annat hade ju varit absurt.
I hissen fanns flera våningar att välja mellan. Jag lät blicken fara över alternativen – ”Administration, ekonomi och marknad”, ”Tech”, ”Research & Development” och så de två översta våningarna: ”Lab”. Efter att jag gått genom glasdörrarna på första våningen möttes jag av en ung kvinna i receptionen. Hon log mot mig, visade varenda tand i munnen. I kontorslandskapet innanför skymtade jag män, alla klädda i blå skjortor i olika nyanser, alla med liknande mörka byxor. Senare skulle jag tänka på att anmärkningsvärt många liksom jag själv hade skandinaviska drag, men det var ju inget ovanligt inom såna här yrken.
Hon visade in mig i ett litet konferensrum. Det luktade nya mattor och möblerna såg orörda ut. På väggen hängde en tavla med en stor triangel, där toppen pekade mot något ljust.
En kvinna i 45-årsåldern kom in, klädd i skräddad marinblå dräkt, mycket rött läppstift och blanka pumps. Hon presenterade sig som Elisabeth, och studerade mig noga ovanifrån, med sluten mun och blicken lätt höjd. Intervjun började som de flesta andra med frågor om mina tidigare arbetsplatser, förhållandet till arbetsgivaren, frågor om intressen och löneanspråk. Mitt i intervjun kom en man kom in. Det var något med hans blick som fick mig att reagera. Han kändes bekant, men jag kunde inte placera honom. Han var lång, blond och man kunde ana de distinkta konturerna av muskler under den nystrukna skjortan. Han tog i hand, ett fast handslag, sa att han hette Peter. Omkring honom stod en skarp doft av eau de cologne – doftens kändes ovanligt, genomtänkt, inte bara något man stressat plockar till sig från tax free- hyllan på måfå. Han log stort och flashade de kritvita tänderna medan han gjorde en svepande gest ut över de stora fönstren mot området, ut över kontorslandskapen bakom rummets väggar.
”Det här - ”
Hans hand svepte över det osynliga kontorslandskapet utanför rummets väggar.
”- är början på något större”.
Han skrattade högt, som om han just skämtat. Jag klämde fram ett litet skratt.
Intervjun fortsatte. Jag passade på att nämna, som i förbigående, att jag var ensamstående och absolut inte planerade några barn på många år. Både Elisabeth och Peter nickade godkännande. Han gjorde en snabb koll i mitt cv, såg sen upp på mig.
”Det är bra, du är smart. Vi behöver folk som dig. Alla vet ju, hur vi européer för första gången blir mindre intelligenta. Vi sista måste hålla ihop.”
Jag nickade osäkert. Han fortsatte, engagerat.
”Även psykologerna vet det, om den intellektuella underklassen som börjar skapas, de som får en massa barn, inte som vi – fast de skulle så klart aldrig erkänna det.” Han skrattade till, samma stela skratt. Elisabeth fyllde i:
”De skulle förlora sina legitimationer för att erkänna sånt.”
De tycktes överens. Jag nickade osäkert, fattade inte riktigt. Inte då.
Dagen efter fick jag jobbet. Men trots att jag verkligen behövde det, kom jag på mig själv med att tveka en sekund. Men så kom min rationella sida fram. Jag tänkte på besöken i hemstan på juldagarna med dåligt blandade GTs och gamla klasskompisar, hälften öppet arbetslösa, de andra arbetslösa dolt i studier, föräldraledigheter.
Ändå, tvekan. Jag blev nästan arg på mig själv. Givetvis skulle jag tacka ja.
Första arbetsdagen gick smidigt. Allt var effektiviserat, tydligt, som om jag var en spelmarkör som passade in i spelreglerna.
Receptionisten visade mig mig cafeterian – som egentligen mest av allt bestod av en kaffeautomat och ett par stolar – de flesta fikade vid sitt eget skrivbord. Min arbetsplats låg mitt i kontorslandskapet. Det var tyst, som om alla viskade och alla stolar var vadderade. Våningarna över var nästan identiska med den jag satt på. De två översta våningarna, de jag sett kallades ”Lab” i hissen visade hon inte. Man behövde ett särskilt passerkort för att komma in. ”Hög säkerhet”, sa hon.
Jag skrev på anställningsavtalet och i samband med det, ett sekretessavtal. Bara formalia, påpekade Elisabeth, men jag kunde inte låta bli att reagera på att det verkade ovanligt långt. Jag bläddrade genom det och skrev på, tänkte att det väl inte var något konstigt. Vi skakade hand och hon log, men det var bara munnen som log, ögonen var någon annanstans. Hennes hand skavde mot ringen.
Företaget hade växt otroligt snabbt, nu ville de göra om databasen från grunden. Jag såg fram emot utmaningen det skulle innebära att få skapa något från början. Att utvecklas i jobbet och snabbt avancera fanns med på listan över mina personliga mål. Jag började genast arbeta. Det fanns mycket att göra, systemet var omständligt, att man var tvungen att ha tusen fönster öppna och klicka runt för att få grundläggande information. Det var krångligt, ologiskt. Det hade växt ur sig själv, för snabbt som en oansad växt som skapat ett eget liv.
Att arbeta om systemet som att anlägga en japansk trädgård mitt i en vildvuxen skog, gå från kaos till ett organiserat lugn.
Tänkte på ordning, fingrade på ringen.
————————————
DET GICK NÅGRA VECKOR på min nya arbetsplats och allt flöt på. Jag hade fått hjälp av en extern programmerare för att skapa plattformen och kunde äntligen testa att börja lägga in lite data. För att komma åt informationen från förra systemet var jag tvungen att fylla i lösenord som jag fått av Elisabeth, allt var krypterat. För första gången såg jag faktiska data, inte bara anonyma rubriker, celler och kolumner.
”Status: God
Beräknad: 120912
Räddad: 120415
Bas fem: Annika Nord 900412-xxxx
Bas mask: Gustav Bengtsson 890619-xxxx
Etn: A+”
Jag blev nyfiken, men samtidigt dök en bekant känsla upp, samma som första dagen när jag såg loggan. Jag skakade bort den, jobbade vidare.
Någon dag senare kände jag en skarp doft i rummet. Jag visste genast vem den kom ifrån. Peter tittade åt mitt håll, som om han studerade mig. Det var något obehagligt med hans blick och jag fick anstränga mig för att få fram ett leende.
Samma eftermiddag blev jag inkallad på Elisabeths kontor. Det var tre personer där inne – Elisabeth, Peter och ytterligare en man, något yngre men nästan identiskt klädd, med ögon som tycktes svarta, tomma, som att känslor rationaliserats bort. Jag såg bort.
Elisabeth bad mig sätta mig ner, men fortsatte själv stå upp. Peter såg på mig, med ett stort, uppfordrande leende på läpparna. Mungiporna drogs uppåt i någon slags jokerliknande min.
”Hur går det?”
”Bra.”
Det lät inte alls lika entusiastiskt som jag tänkt mig och jag fick pressa fram orden. Jag fingrade på ringen för att lugna mig lite. Det hjälpte inte.
Mannen fortsatte le och satte sig vid skrivbordet framför mig, utan att släppa mig med blicken.
”Vi är mycket nöjda hittills och vi kommer nu att gå vidare med nästa steg i ditt arbete. Vi ger dig ett förtroende, vi hoppas du förstår det. Att du är att lita på.”
Han spände blicken i mig och jag pressade ur mig ett stelt leende och en tyst nickning.
Den här gången nickade han mot den andra mannen, som strax därpå lade en hög papper framför mig. Jag slog en blick på det översta bladet där det stod ”Undersökning 98 08” i svart, och sedan ”konfidentiellt” tryckt med röda bokstäver. Under texten var triangeln, Futuratias symbol som syntes på alla företagets varor. Jag fick en obehaglig känsla. Männen gjorde tecken att gå och Elisabeth följde dem ut. Jag satt kvar med papperstraven, och känslan i magen.
Efter mötet satte jag mig på min plats och började genast studera traven framför mig. Försättsbladet följdes av mer data som väntade, denna gång betydligt mera ingående. Läsningen som väntade gjorde mig alldeles kall.
Det fanns tabeller med ett betygssystem för längd, vikt, hår, ögon, käklinje, öron, näsa, panna, puls, blodgrupp, olika DNA-mått och en checklista för ärftlighet. Det fanns plats för information om ”basen”, vilket verkade vara föräldrarna, kommun, vårdcentraler och så ett kommentarsfält med gott om utrymme för vidare kommentarer.
Nr 70:
”Basen (fem) anmälde sig i v. 4+6, i v. 4+8 skedde leveransen. Basen tycktes vid mottagandet instabil. Vid liknande tendenser bör objektet förflyttas till B alt. B-. I övrigt fysiskt A-, gräns mot A. För att kontrollera vidareutvecklingen av basen bör återkoppling och uppföljning ske, uppgifter i samband med hälsokontroll lämnas automatiskt enligt överenskommelse med vårdbolag. [Ref. 3 01:045]”
Jag kände blodet stiga och kunde inte låta bli att läsa vidare på nästa sida, ett annat objekt, ”Nr. 150.”
”Gott exemplar. Bör studeras noga och möjlighet till befruktning bör tillvaratas.”
Nr 198:
”Om högpresterande intelligens uppvisas [IQ >130] vid 6 års ålder, bör exemplaret placeras i permanent grupp A, om inga komplikationer uppstår.”
Nr 235:
”Mediokert ex. Antydan till oregelbunden hår- och ögonfärg, bör iakttas. Vid avsaknad av framsteg bör exemplaret omplaceras innan skolgång men hållas kvar under övervakning genom regelbundna tester. Vid vidare avsaknad av framsteg bör kontakten med exemplaret släppas vid könsmognad.”
Jag försökte i det längsta intala mig att det handlade om någon slags djurförsök, men numret i fältet för föräldrarnas personnummer kunde lika gärna vara mitt eget. Alla var i min egen ålder, och alla ”exemplaren” tycktes vara födda bara några år tidigare.
Jag läste vidare. När jag reste mig för att hämta kaffe kunde jag inte se mot mina kollegor av rädsla för att de skulle se vad jag tänkte och jag klarade inte av att besvara receptionistens glada hälsning med mer än ett tyst mumlande som måste låtit som en grymtning.
Ringen värkte på fingret, som om det var mammas öga som stirrade rakt emot mig.
Kaffet smakade kväljande och det slog mig att min mun var alldeles torr. Jag var fuktig under armhålorna där en illaluktande svett brustit ut. Fingrarna lämnade fuktiga avtryck på sidorna varje gång jag vände blad.
Jag kände mig alldeles tom där jag satt på bussen på väg hem. Regnet föll mot rutan utanför och droppar flöt ihop och gled isär, som de alltid gjort. Fast något i mig hade ändrats. Jag såg konturerna av mitt ansikte i rutan, det började redan skymma ute. Om jag hade varit en annan människa, sett mig själv utifrån. Vad hade jag sett? Det var ett glapp i mig – från hur jag sett mig själv till den jag plötsligt var. Vad jag sysslade med – egentligen?
Några dagar av samma motvilliga kämpande fortsatte. Kanske hade jag verkligen klarat av att fortsätta, hålla ut, bita ihop, om det inte var för nummer 412.
Jag minns den morgonen. Allt var på plats när jag satte mig. En latte med perfekt nyskummad mjölk spred morgonlukt, överstrykningspennor låg framme, telefonen var i tyst läge. Jag kände skinnsätet i stolen klibba mot huden som blottats under kjolen. Jag började läsa. Allt var som vanligt, tills jag kom till fall.
Jag stirrade omkring mig. Allt omkring mig var som vanligt. Folk satt vid sina skrivbord, stirrade in i datorskärmar. Jag såg in i min egen skärm. I den blanka ytan såg jag en reflektion, två tomma ögon och en lätt gapande mun.
Resten av förmiddagen tillbringade jag med att läsa om, tänka, stirra, läsa om. Nummer 412, snart kunde jag varenda ord utantill.
”Bas (fem) A+. Fadern oklar men medicinsk historisk saknas. Hög bevakning.”
Vid lunch tog jag ut kompledigt och gick och satte mig på ett café. Jag klarade inte av att vara ensam med alla tankar som for runt i huvudet. Det var en tidig sommardag och doften från nyutslagna blad blandades med avgasen från vägen intill. Det lät högt från kaffemaskinen och bilarna som körde förbi, men det överröstade inte det som ekade i mig. Mobilen brände i väskan, som om den talade till mig, uppfodrande: ”ska du inte ringa, när ska du -”. Framför mig var hela tiden hennes ansikte, immat av tiden som gått sen vi sist sågs. Om det är som de säger – att kroppen byts ut helt och hållet var sjunde år var halva våra kroppar nya sen den gången vi sågs sist, en vårdag i Rom, redan stekhett trots att det bara var april. Hon hade flyttat dit något år tidigare och träffat en italienare som ägde en butikskedja. Jag tänkte på platserna vi hade besökt när jag var där – Colosseum, Vatikanen, Peterskyrkan – den gassande solen och myllret av turister. Det passade henne - hon hade alltid älskat fart och flärd. Jag mindes hennes stora leende med den sneda nedertanden, doften av Escadaparfym hon alltid brukade ha, en blå flaska som fortfarande fick mig att tänka på henne varje gång jag råkade gå förbi sminkavdelningen i något varuhus. Hur skulle hon reagera när jag ringde? Jag visste att jag var tvungen.
Jag gick hela vägen hem trots att det egentligen var alldeles för långt för att gå. Visste bara att jag var tvungen att röra på mig, låta något distrahera tankarna; luften, träden, husen – vad som helst.
Det fanns så många frågor, så mycket att fundera över och jag visste inte ens om jag ville ha svaren.
———————————————
JAG KUNDE INTE SOMNA den kvällen så jag slog för en gångs skull på tv:n. När jag vaknade, groggy och trött hade morgonprogrammen redan gått på. De hurtiga leendena var som ett hån mot trycket i huvudet, torrheten i munnen, allt kändes som en rejäl baksmälla. Då såg jag honom stå och prata, det såg ut som en presskonferens. Hans blonda hår och leende var omisskännligt – jag kunde nästan ana den starka colognen genom rutan. Och i bakgrunden anade jag henne, hennes dräkt och blanka klackar. I texten i bild stod det att han hette Peter Andersson, var arbetsmarknadsminister från nya paneuropeiska nationalistpartiet. Jag kände ringen liksom hugga mot fingret, hörde mammas röst eka i örat. Allt hon sagt om dem, alla gånger hon gått in i monologer om deras elitism, deras förakt för människan. Harangerna som varit så långa att jag slutade lyssna innan hon kommit halvvägs.
Jag satt där ett tag och stirrade. Reklamen gick på, vädret, men jag hörde inget, såg inget. Framför mig såg jag regndropparna mot rutan som gled ihop, flöt isär. Bildade nya droppar som hela tiden kom från samma regn, samma vatten.
ill slut kom en känsla av övertygelse över mig, som om jag hade bestämt mig. Jag reste mig beslutsamt, bryggde kaffe och klädde mig rituallikt i nystruken skjorta i kraftig bomull och en perfekt skuren pennkjol. Rättade till ringen. På väg till jobbet ringde jag Frida. Vad skulle jag säga? Jag visste att det skulle låta nästan för otroligt för att vara sant. Jag pratade omkring det lite, velade, tills:
”Det verkar vara ett slags projekt… med barn…”
”Okej?”
Plötsligt kom jag på mig, tystnadsplikten, avtalen, och tystnade. Kunde det vara så – jag visste inte om jag var paranoid eller realistisk? Om de hade kontakter in i vårdcentraler, kanske politiker – skulle de inte kunna ha det till kommunikation?
”Har du möjlighet att träffas?”
”När då?”
”Typ… nu.”
Frida måste ha uppfattat allvaret i min röst, för trots att jag visste att hon helst av allt stannade hemma med sin kille och käkade ostbågar på kvällarna gick hon med på att ses. En halvtimme senare möttes vi på pizzerian på torget mellan oss. Det hade börjat skymma ute. Vi beställde en varsin öl – jag för att lugna mig, hon för att vara lojal.
”Vad är det som har hänt?”
Jag stirrade ner i ölen, på kondensen på glaset, den fula kalkranden, upp på tavlan som föreställde en båt ute på ett hav fullt av vågor. Till slut började jag berätta, trevande. Om jobbet, om dokumenten. Om nr 412. När jag kom dit tystnade jag. Det var så svårt, att förklara. Jag visste inte ens. Ändå visste jag, någonstans.
”Det är ett projekt de…”
Jag tystnade, började om.
”Du vet ibland, när man gör abort? Att ibland, överlever fostret? Eller, det kan i alla fall överleva, om man gör det sent?”
”Jag hörde om det, det var något snack om det för ett tag sen”
”I alla fall… det här projektet… Det verkar som om de tar barnen… och uppfostrar dem… men bara vissa barn…”
”Men varför… på vilket sätt?”
”Jag vet inte… de kollar på kropp, intelligens, utseende…”
”Du skämtar?”
”Tyvärr…”
”Och vad gör de med dem sen?”
Jag var tyst ett tag.
”…Från vad jag förstår är det någon slags separat uppfostran, alltså separerat från resten av samhället. Nån gård, något center, ärligt talat vet jag inte.”
Hon var full av frågor, men jag saknade mer än fragment av svar. Jag fumlade med händerna, kände på ringen, sökte stöd. Och så berättade jag, om 412.
Minns du Anna… du vet vid studenten?”
Jag behövde inte säga mer. Frida blev helt vit i ansiktet. Hon stirrade på mig, säkert i en minut, ögonen uppspärrade, munnen halvöppen.
”Nej, du skojar, det kan inte –”
Ingen av oss sa något.
”Vad tror du de gör med dem? Nån liksom… armé eller?”
Vi brast ut i skratt, ett stort, nervöst skratt som kändes skönt, som om det stack hål på en kvävande bubbla som satts över oss. Efter en stunds intensivt skratt tystnade vi igen och tittade på varann. Hur skulle vi berätta för Anna?
”Men… vad tror du att de kommer säga?”
Jag såg Frida stint i ögonen. I samma ögonblick som jag sa det, hur det kvittade, kändes ringen varm, nästan mjuk mot fingertopparna.
Vi bestämde att jag skulle satsa på att få ut så mycket information som möjligt, medan Frida skulle försöka få tag i Annas italienska nummer. ”Vi pratar om att gifta oss”, berättade Anna för Frida i telefon. Under tiden bestämde jag mig för att bita ihop, låtsas som att inget hade hänt och försöka få fatt i så mycket information som möjligt. Jag använde alla inloggningsuppgifter jag fått till alla databaser jag fått tillgång till. Redan dagen efter jag pratat med Frida var klumpen i magen borta och hela torson var rak, stabil men ändå avslappnad.
Anna och hennes nya kille dök upp efter några dagar. Det var deras ansikten, tillsammans med pojken, som skulle etsa sig fast i hela världens kollektiva minne genom löpsedlarnas dramatik.
Jag minns hur jag såg på bilderna, från den skyddade lägenheten jag tilldelats av tidningen när jag sålde berättelsen. Hur jag satt där, bläddrade bland tidningsurklippen och kände hur ringen satt så bra på fingret, som att den var helt självklar, som att den hörde ihop med mig, precis som smyckena innan hört ihop med mamma.
Som att vi inte var så olika, trots allt.
IDA THERÉN JUNI 2011