Bokrecension – Sofi Oksanen – Norma SvD 160913

Sofi Oksanen, en hyllad ”finlitterär” författare, har försökt skriva ett slags thriller med surrealistiska inslag. Tyvärr är den inte särskilt spännande. Eller särskilt finlitterär.

”Norma” handlar om en kvinna i trettioårsåldern, vars hår växer flera meter om dagen. Hon skulle kunna bli ett cirkusfreak, eller den samtida motsvarigheten: en internet-meme, men lever istället skyddad för omvärlden. När hennes frisör-mamma dör under ett tunnelbanetåg – till synes frivilligt – dras Norma in i den undre världens snåriga skogar. Modern har varit del av ett nätverk som handlar med kvinnlig fertilitet. Både symboliskt, genom försäljning av människohår, men också mer fysiskt, genom icke-reglerat surrogatmödraskap. Ledare för verksamheten är släktingen Lambert, som styr det mörka familjeföretaget. Nu har han siktet inställt på Norma. Han vill att hon ska hjälpa honom till källan för det vackra håret som hennes mor langat till försäljning, han vet nämligen inte att det växer som ogräs på hennes eget huvud. Får han veta det kommer hon aldrig att bli fri.

”Norma” framstår som ett försök till en lättläst deckare, men saknar helt bladvändarkvalitet. Istället har läsaren fullt upp med att komma ihåg vilka alla de olika personerna i boken är, eftersom ingen av dem lämnar något djupare avtryck. Inte ens huvudpersonen engagerar. De gånger jag känner något alls är genom de lukter som slår emot Norma. Hon har en synsk förmåga att uppfatta människors historia, genom att känna doften av deras hår.

Boken lånar inspiration från sagans Rapunzel, som räddas av sin långa fläta, och Oksanen verkar vilja diskutera skönhetsindustrins mörka baksida: hur kvinnor utnyttjas i fattiga länder, för att rika kvinnor ska få långt (lös)hår på nolltid, eller barn. Tyvärr känns budskapet mest som politiska pekpinnar, inte som en naturlig del av intrigen.

Visst kan det ses som härligt att Sofi Oksanen valt att gå loss, och med ”Norma” skriva något helt annorlunda än hennes fyra internationellt hyllade romaner. Även om teman som kvinnlighet återkommer testar hon här sina vingar på en helt ny himmel. Tyvärr ligger det ju i experimentens natur att de inte alltid blir lyckade. Vill man läsa boken välvilligt kan man fundera kring kampen om håret – en klassisk kvinnlig fertilitetssymbol – som en symbol för något större.

Vi lever i en tid som ofta föraktar kvinnliga värden, medan det som brukar förknippas med manlighet ofta förevisas som högre stående. Kontroll, styrka och självständighet är eftersträvansvärt. Liksom det konstanta, och bestående, som den manliga kroppen som åldras men förblir fertil. Sådant som traditionellt har att göra med kvinnor visas i många sammanhang upp som lite äckligt, eller rent av pinsamt: barnafödandets köttslighet, kvinnokroppens ständiga förändring. Även att vara beroende av andra räknas som svagt. Det gäller både kvinnans beroende av omgivningen för att klara av att ta hand om sitt barn, och hennes behov av barnet för att få närhet. Kvinnors kroppar stör: mens, barn och bröstmjölk tar upp stor plats i medierna, medan den manliga sperman inte alls är lika närvarande.

De här tankarna finns kanske någonstans långt in i ”Norma”. De finns nog där i Lambert som kontrollerar kvinnorna i boken, och mer eller mindre tvingar dem att sälja sitt hår och sina livmödrar. Norma själv känner sig också ambivalent inför barn och familjeliv, eftersom hon inte vill föra vidare sina abnorma gener och sitt kaosartat växande kvinnohår. Men man måste läsa boken välvilligt för att hitta fram till idéstoffet.

Tyvärr är det nog så att den här boken bara är vad den verkar vara vid första genomläsning: en snygg kille med svår blick som glor på dig en i en bar. Han kan verka spännande eftersom han är så tyst. Men när det väl kommer till kritan inser du att frånvaron av substans när han öppnar munnen inte handlar om att han nått en högre nivå av medvetande. Han har bara inte så mycket att säga.